Gordon Tait, en trevlig skäggig man bjöd sedan upp oss till anestesiologiinstitutionen och visade oss ett verktygskit som de har utvecklat.  Simuleringar av hjärtat, levern, osv finns där för vem som helst att använda i sin undervisning eller bara leka med själv för att bättre förstå hur de utvecklas.

http://pie.med.utoronto.ca

En annan simulering var peri operative patient simulation (POPS): som ger möjligheten att se skillnaden mellan nyfödda, barn och vuxna efter en hjärtoperation (intensivvårdsavdelning) vad gäller medicinering men också normalfunktion osv. Syftet med detta program är att lära studenter relationen mellan vätska och vad det innebär för patientens välbefinnande/ hälsa. Varje gång man klickar ny patient, kommer en ny patient med annorlunda fysik. Det finns ett oändligt antal av variationer i patientfallen. Målgruppen är i första hand AT- läkare och sjuksköterskor i intensivvård.

Han visade oss också en simulering av ’weaning’, hur man hanterar att avsluta användandet av en hjärtpump. Ytterligare en simulering visade de 20 vanligaste sätten att titta på ett hjärta med ultraljud för att få en förståelse för hur det ’mår’.

Gordon har arbetat hela livet med detta som stort intresse - tänk vad mycket i medicinsk pedagogik som ändå är beroende av eldsjälar!

idag började vi dagen med att träffa tre av forskarna på the Wilson Centre; Mathieu Albert, Simon Kitto och  Carlo Anne Moulton. Vi talade en lång stund om utvecklingen i medicinsk pedagogisk forskning. Både Mathieu och Simon har immigrerat från sociologin in i medicinsk pedagogik, något som jag och Klas funderade en del kring, eftersom vi ju också har gjort det. Hur kommer det sig att det nu finns fler och fler inom medicinsk pedagogik som kommer från andra discipliner än vård och hälsoområdet? Vad är det i den medicinpedagogiska diskursen som möjliggör en sådan utveckling? Är det positivt (ja, det tycker ju jag förstås)? Vilka problem skapar det osv? Det lustiga var att när sedan Mathieu Albert berättade om sin forskning, så visar det sig att det är just detta som hans senaste forskning fokuserar på. Möjligt framtida samarbete?

Jag och Klas gick för att besöka några bokhandlare i hopp om att hitta mängder av intressant litteratur att släpa med oss hem på planet. I den första affären, som hade det tilltalande namnet 'the worlds largest book shop', hittade vi lite grand under filosofisektionen. Dock var det en ganska liten sektion - däremot sektioner som 'Parapsychology', 'New Age', och 'Film and entertainment' hade hur många böcker som helst. När vi kom till nästa bokaffär blev vi omhändertagna av en trevlig anställd. Jag frågade efter sociologiböcker, och han svarade "We don't do sociology in North America" - jag lät detta sjunka in och vi gick åter igen bort mot filosofi-avdelningen.

Ju mer jag funderar på detta undrade jag över hur detta kommer sig. Jag menar inte att det finns en sociologisektion i varje bokhandel i Sverige, men detta var en STOR bokhandel - i stil med Akademibokhandeln i stockholm, eller Gleerups i Lund (som jag ju gick till så länge jag bodde där). Kanske finns det bara en sociologisektion på bokaffärer som tillhandahåller kurslitteratur numera? Är det helt enkelt så att sociologi är 'ute'? Det konstiga är att i de vetenskapliga sammahang jag verkar (medical education + higher education) är sociologi 'inne'. Jag och Klas hade en intressant diskussion kring detta senare som jag gärna delar med mig av.

Sociologi är ganska teoretiskt, och ja, ganska svårt att greppa. För mig tog det ett och ett halvt år av heltidsstudier i sociologi att förstå vad det handlade om. Ändå blev jag lockad in i den kognitiva psykologin under min doktorandtid för att hitta förklaringsmodeller för lärares lärande, hur kunskap konstrueras ur ett individualistiskt perspektiv, även om individen samverkar med sin omvärld. Det var först lite längre in i mina studier som sociologin kom tillbaka till mig. Sociologiska frågor handlar om hur vi är delar av, och samtidigt producerar system som påverkar allt från vår identitet och världsuppfattning, till vår syn på vad som är normalt/onormalt och hur vår 'diskurs' det sätt vi talar om och benämner vår omvärld skapar en över och en underordning. Superintressant ju mer man gräver i det. Och bäst av allt, fler och fler sociologer börjar använda sociologiska perspektiv för att analysera kunskapsbildning och universitetspedagogisk utveckling.

Kanske handlar det om en slags mognadsfas diskuterade vi. Individer, likväl som forskningsfält (medicinsk pedagogik och högskolepedagogik) har en tendens att hitta enklare förklaringsmodeller först (kognitionspsykologi, vi tar reda på hur det är hos individen - inte lätt, men lättare att begripa) och sedan börjar man se komplexiteten ju mer man gräver - och då behövs sociologin!

Vicki LeBlanc höll en presentation om en utvärdering av integrerade kirurgiska färdigheter, som fokuserade både på teknisk färdighet och kommunikationsfärdighet. 28 ST läkare hade under en termins tid regelbundet, en gång i veckan, tränat tekniska färdigheter i ’Skills lab’. Vid fyra tillfällen hade de fått göra detta på en Simulerad Patient (SP) – det var t ex en kvinna som skulle sys och som inte kunde sitta still och var väldigt irritabel. Hälften av dem hade fått återkoppling från SP direkt efteråt med hjälp av att titta på en videoinspelning av tillfället. Vid pre-och post-test visade det sig att de utvecklades att bli betydligt bättre på kommunikation med patienterna. Intressant att veta är att dessa ST-läkare sammanlagt under hela sin utbildning hade fått 40h i snitt i utbildning av kommunikationsfärdigheter (hur ser det ut hos oss?). Dessutom, när vi frågade lite mer och i diskussionen framkom det att de som inte hade fått återkopplingen av SP, istället fick det när studien var avslutad, och då på alla fyra sessionerna. När man frågade ST-läkarna om hur värdefull de tyckte att återkopplingen var, bedömde kontrollgruppen att den var ännu mer värdefull än experimentgruppen – troligen för att det hade gått en del tid och för att de kunde se mönster i sin egen kommunikation genom att flera sessioner sågs i en följd, trodde Vicki LeBlanc.

Eftermiddagen ägnades åt parallella sessioner. Jag och Charlotte gick på ett spår som handlade om curriculum utveckling. Scott Reeves presenterade ett projekt som handlade om en etnografisk studie av undervisning och lärande i ’morbidity and mortality rounds’ (MMR). Efter att ha gjort otaliga observationer och intervjuer både med ST-läkare (residents) och deras handledare/lärare visade det sig att man hade ganska olika förväntningar och förståelse för vad dessa debriefingsessioner var till för. ST-läkarna tyckte att det huvudsakligen handlade om att lära sig innehållslig expertkunskap, medan deras lärare ansåg att det handlade om att visa hur man kan tala om död, hur beslut ibland får konsekvenser som är oväntade eller ovälkomna osv. Diskussionen handlade om detta kunde ha att göra med en ’hidden curriclum’.

Vid lunchen stötte jag ihop med en Irländare som blev väldigt intresserad när jag sa att jag kom från Karolinska Institutet. Han undrade om det stämde att KI har utvecklat en avsiktlig strategi att satsa på medicinsk pedagogik under de senaste 5-10 åren. Flera saker som pekade på detta var enligt honom att vi syns på AMEE konferensen, att vi syns i de medicinskpedagogiska tidskrifterna med publikationer och så klart: priset i medicinsk pedagogisk forskning. Jaa, sa jag – jag hoppas bara att den satsning som varit kommer att fortsätta, nu när vi har börjat få upp ångan och synas!

Finns det en strategi att bygga något som klarar att segla kryssa de sju haven?

Efter en kort fika var det poster-sessioner. Dessa presenterades i form av ’one-minute wonders’. Dvs varje presentatör fick 1 minut att göra reklam för sin poster, väcka intresse och säga något om vad den skulle komma att erbjuda. Detta gjordes i form av en vers, en film, musik och text eller något annat som fångade uppmärksamheten. Ett väldigt trevligt sätt att uppmärksamma postrarna på som jag tycker att vi ska kopiera till vår forskningsdag den 17 november.

Vid postersessionen gick alla till posterrummet och minglade. Jag träffade dels en kvinna, Jeannine Girard-Pearlman Banack, som hade en poster som hade titeln ’Purposeful Medical Education to meet the Social Responsibility of Medical Schools; it’s more than sending students into the community’. Hon hade bl a utvecklat en arsenal av lärandemål för studenter, där studenterna I början av varje primärvårdsvecka fick välja ett av fem varianter på lärandemål för fem olika övergripande lärandemål. På detta sätt fick studenterna mer flexibilitet och mer ägande kring målen. Dessutom tillgodogjordes behovet av progression, eftersom det visade sig att en del lärandemål var vanligare att fokusera på i slutet av terminen än andra. Jag ska skicka kopia på detta till Helena som är ansvarig för Primärvårdsstrimman på vårt läkarprogram.

Idag var vi på The Richard K. Reznick Wilson Centre Research Day.

2010-10-22

Keynoten var en kvinna från McGill i Montreal som heter Annmari Adams. Hennes forskning handlar om hur arkitekturen formar, eller kanske snarare interagerar med sociala strukturer i samhället, och hon ville framhålla betydelsen av att titta på historia, i det här fallet arkitekturhistoria, för att förstå våra nutida byggnader. Hennes poäng var också fokuserad på att använda arkitekturen som evidens, snarare än som instruktion eller förklaring till hur det ser ut runt omkring oss idag. Frågor som hon ställde sig var ’Vilka signaler skickar sjukhuset som byggnad till de som besöker det i fråga om under och överordning?’. En intressant jämförelse som hon gjorde var mellan sjukhuset och Titanic – i båda fallen handlade det om att de fattiga fick gå neråt, ofta ner i källaren, medan de rika fick gå uppåt. Dessutom hade hon ett genusperspektiv på hur byggnaderna ser ut och frågade sig ”Varför ska alla byggnader som byggs för ’kvinnliga saker’ (t ex barnafödande) se ut som stora villor, hem, medan andra byggnader kan ha ett helt annat utseende? (Domestic or institutional look).