Sedan Myndigheten för nätverk och samverkan i högre utbildning lades ner finns i Sverige ingen oberoende enhet som intresserar sig för att lägga tid, och resurser, på att problematisera och undersöka systematiska förändringar inom högskolan. Swednet har på olika sätt under tiden som gått tagit upp frågan med t ex Hsv, SUHF och departementet. För ett år sedan hade jag i egenskap sv dåvarande ordförande i swednet, www.swednetwork.se ett möte med den då relativt nye universitetskanslern. Vi talade om den stora satsning av resurser och kompetens som lagen om att alla högskolelärare skulle ha behörighetsgivande högskolepedagogisk utbildning helt enkelt borde utvärderas när man nu tog bort nämnda lagtext. Detta intresserade dock kanslern, men när jag frågade honom ett halvår senare vad som hade hänt - swednet försåg honom ed ett PM i frågan, så hade det inte prioriterats...

SUHF hävdar återkommande att man inte har några resurser utan snarare är ett samordningsorgan, och att det därför inte skulle vara möjligt att göra större utvärderingar eller utredningar inom ramen för dess verksamhet. Dock ska sägas att SUHFs expertgrupp för kvalitetsfrågor verkligen visat att en del kan göras nationellt t ex genom att ta på sig Nu-konferensen www.nu2010.se och nu senast konferensen "att leda högre utbildning", www.SUHF.se . Kanske finns här en öppning?

Departementsfolk verkar tycka att om man tycker något i denna fråga får man skriva debattartiklar - eller tala med Björklund personligen. Det är för mig obegripligt hur man kan driva kvalitet på grundskolelärares utbildning så stenhårt från centralt håll, samtidigt som frågan om högskolelärares kompetensutveckling lämnas till varje högskola, i autonomins namn. Konsekvens tack!

Så vad finns då kvar. Vem ställer frågorna om högre utbildning? Vem tar ett kritiskt perspektiv. Frågor bör naturligtvis ställas även om våra högskoleorganisationer. Vid SUHF-konferensen blev detta mycket uppenbart - det finns inte en vetenskapligt förankrad dialog om ledarskap och organisationsfrågor inom högre utbildning i Sverige - i varje fall inte som de som leder högskolorna deltar i. Var finns den då?

Jo, inom en mängd privata företag. På senare år har det nämligen skapats en marknad för konsulter eller företag, som anlitas av högskolorna att undersöka olika aspekter, inom och ibland mellan, högskolor och universitet. Jag har själv vid flera tillfällen kommit kontakt med sådana företag och tänkt: varför frågar de inte vår enhet om hjälp istället? Vi som arbetar med högskolepedagogiska frågor önskar inget mer än att finansieras att sätta tänderna i projekt kring policy, organisation, kultur, ledarskap osv. Vi vill att man använder vår kompetens på ett strategiskt sätt och tänker långsiktigt. Jag vill det! Men nej, man betalar hellre en rejäl hacka (skulle jag tro) för att ett utomstående företag eller varför inte en anlitad expertpanel med kollegor från andra lärosäten, ska komma under några dagar eller veckor, göra mängder med datainsamling och sedan skriva en rapport. Dessa rapporter blir nästan aldrig del av det vetenskapliga samtalet. De kan vara väl så vetenskapligt utförda, men det finns varken krav eller önskemål om att sprida dessa kunskaper vidare . Och, så skönt, man kan också ignorera dessa rapporters budskap - helt enkelt göra ingenting. Ett exempel på detta är den s k Bexellska utredningen som genomfördes av dåvarande rektor vid Lunds Universitet vid Karolinska Institutet. Man föreslog en omorganisation och att man skulle ställa sig frågan på allvar: är KI ett universitet eller en forskningsinstitut? Dvs hur ser man egentligen på utbildningsfrågorna, som ständigt marginaliseras? Resultatet av denna rapport: Ingenting!

Frågan kvarstår då om man helt enkelt inte kan låta dessa pedagogiska utvecklare söka fordkningsmedel i konkurrens för att undersöka frågorna, om man nu tycker de är så viktiga. Vid SUHF-konferensen inbjöds VR:s utbildnings ers skapligs kommitté att hålla ett rundabordssamtal. Vid detta tillfälle ställdes frågan om varför VR inte verkar satsa på finansiering av annat än skolforskning (jag vet, högskoleforskning får en 2-3 anslag per år, men det är marginellt) - svaret visade på en total omedvetenhet om detta faktum, något som lyftes fram redan för 10 år sedan av Ewa Olstedt och Agneska Bron. Istället svarade man att : "det finns ju inte någon särskild satsning på högskolepedagogisk forskning!"

Jaha, så vad ska vi göra, vi som vill arbeta med de här frågorna? Vi som ser massor av frågor dagligen, som bara bubblar upp när vi arbetar , där, i mitten av 'hamburgaren' som Liz Besty uttryckte det på SUHF-konferensen - mellan policyn och praktiken? För att se hennes presentation i sin helhet, gå till suhf's webbarkiv, som du hittar här.