Ola Fransson, idéhistoriker från Malmö Högskola tog vid efter förmiddagsfikat på Swednets forskningsdagar och talade om ’Varför högskolepedagogik just nu?’.

Franssons forskning ägnar sig åt att inventera professionsutbildning i högskolan. Mest på lärarutbildningen och kopplingen till hur lärarutbildningen som profession hanterar politisk policy. Vad händer med politiska besluts väg genom det akademiska systemet? Vilka typer av motstånd finns och vilka kanaler finns för att hantera signalerna?

Rubriken på seminariet genererar kanske några självklara svar, men Franssons ambition var att under seminariet transformera frågan. En mer relevant fråga är kanske ’Varför högskolepedagogik först nu?” Det finns så mycket som indikerar på varför man ska ägna sig åt högskolepedagogik: ökningen av antal studenter, studenternas bakgrund med att inte bara ha akademikerbakgrund, den ökade heterogeniteten med kulturella olikheter i bakgrund och inte minst att antalet utbildningar har ökat, liksom innehållet och formen för dessa. Detta har pågått från 1960-talet. Man kan därför fråga sig varför det har tagit så lång tid för högskolepedagogiken att slå igenom. Franssons svar på detta är att det klassiska universitetet inte har pedagogik som en del av systemet. Detta är kopplat till den s k Humboldt-traditionen om universitetets uppgift, där undervisning och forskning går hand i hand. Det är ett pedagogiskt ideal som har motarbetat att se pedagogiken som separerad från själva forskningen. Dessutom menar Fransson att det är ämnesinstitutionerna och ämnets utveckling som är det centrala. I det så kallade organisatoriska idealet finns en idé om hur kollegialiteten fungerar som kärna i universitetet, där forskningskompetensen är det centrala.

Under 1900-talet blir tyngdpunkten på forskning starkare och starkare. Högre utbildning, vars ursprungliga idé handlade om att utbilda på vetenskaplig grund, har mer och mer fokuserat på forskningen, vilken har sökt sig till det akademiska.

Utvecklingen mellan 1960-talet och idag.

Vad har betydelse för högskolepedagogiken? Fransson menar att händelser som högskolereformen 1977, var väldigt centrala. Reformen 1977 handlade om att man skulle göra om hela universitetet och sättet att använda sig av universitetet. Tidigare hade den varit en slags individuell rättighet att söka sig till, givet att man hade tillräckliga bakgrundskunskaper. Under 1960-talet fram till 1977 förändrades detta, från att vara en individuell rättighet till att bli ett instrument för det politiska systemet att definiera och ha samhälleliga behov. Ett instrument att hantera samhällets olika aspekter.

I och med att man akademiserar utbildningen blir den bättre, var ett antagande som man hade (och har). Detta är naturligtvis inte säkert. Allt skulle tryckas in i den akademiska formen. Lärarutbildning anser Fransson är ett typexempel på denna konflikt. 1977 års reform var ett välfärdspolitiskt projekt med syfte att bidra till den ekonomiska tillväxten. Dessutom skulle den påverka den regionala utvecklingen, framförallt senare på 1990-talet, där varje del av Sverige skulle ha sin egen högskola. Såsmåningom menar Fransson att Humboldttraditionen har blivit en motdiskurs mot detta. Den blir en diskurs bland många andra. Man börjar diskutera på ett nytt sätt. Diskussionen om ’bildning’ är ett tecken på detta – eftersom bildning inte längre är en självklarhet i högskoleutbildningen. Idag ska alla bli professionella.

Sammanfattningsvis finns det tydliga aspekter i högskolans utveckling som talar för att högskolepedagogiken ska lyftas, menar Fransson. Det är den långa historiska malströmmen som pockar på en högskolepedagogik.” Vad Fransson menar kommer in från sidan är frågan om syftet med det övergripandet syftet med högskoleprocessen: Bolognaprocessen. Att gå från lärarcentrerad till studencentrerat och målorienterat pedagogiskt synsätt (prop 2004/05 162). Fransson tycker att detta är oerhört provocerande.

En kommentar som kom upp är att det finns en skillnad mellan olika utbildningar. Professionsutbildningar har tagit emot Bolognaprocessen med ganska öppna armar, medan för de klassiska disciplinfokuserade utbildningarna ser man det som en dödsstöt för Humboldtidealet.

Fransson menar att det finns en anpassningsideologi som ligger till grund för Bologna-processen. En av de viktigaste aspekterna av utbildningen bör vara kritiskt tänkande, men detta skrivs ut ur universiteten i och med Bologna. Detta är väldigt problematiskt.

En annan kommentar är att det finns fler intressenter för högskoleutbildning. Det handlar om en maktkamp där man justerar för tidigare ’försummelser’.

Fransson ifrågasätter hur mycket som försvinner ut med badvattnet när vi börjar fokusera på anställningsbarhet osv. Dock, som någon tillade, kan innebörden av ’anställningsbarhet’ omförhandlas till att betyda något annat än enbart en instrumentell syn på att vi utbildar bara för anställning.

Anställningsbarhet – Generiska kompetenser – Entrepreneurskap

Vi akademiker gillar hur det var när vi kom in i systemet, och är ganska förändringsobenägna under vår fortsatta väg genom systemet.

Vad gäller påverkansfaktorerna och förutsättningarna för att vara lärare vid en högskola tar Frannson upp en tredje bakgrundsfaktor –new public management. Han menar att det intressanta är det som delvis överlappar med Bolognaprocessen. Det handlar om kundtillfredsställelse, kostnadsmedvetenhet, saker ska överättas i kvantifierbara mått, decentralisering, målstyrning istället för regelstyrning. Högskolesektorn är den sista skansen mot NPM. Landstingen och vården höll stånd länge, men NPM är tämligen integrerad där, nu ska det helt in i universitetet.

Fransson berättade en anekdot kring sin syn på en kursplan – som ett kontrakt mellan honom och studenterna. När han första gången efter Bolognareformen hade skickat iväg sin vanliga kursplan, fick han tillbaka den med massor av missnöjda kommentarer. Han undrar om vi som delvis arbetar med att implementera Bologna-reformen tänker på att vi förmedlar New Publish Management? Ja, säger gruppen, vi måste, men vi måste också problematisera. Vi vill ha det akademiska samtalet, skapa utrymme för reflektion.

Fransson menar at NPM blir boven för allt möjligt, men det är en del i en längre utveckling. Det som är nytt som är viktigt och tillför en extra touch är att det handlar om en förändring av identiteten. Vi gör om alla till managers, och därmed en del i styrningen.

Biggs och SOLO-taxonomin och delar av det innehåll som finns i många högskolepedagogiska kurser har ’kapats’ av NPM. Men röster ifrågasätter om vi hellre skulle gå tillbaks till regelstyrningen?

Fransson avslutar med att hänvisa till tre diskretionsformer. Diskretion betyder ’handlingsutrymme’ – man kan tänka sig det i form av en donut. Detta är något som jag förstod som resultat av hans forskning och handlade om tre olika förhållningssätt till vad professionalism innebär.

Det första handlade om lika behandling, att alla är lika inför lagen, t ex jurister. Ett professionellt omdöme fälls med ledning av rättsliga normer.

Det andra innebar reproducerbarhet . – ett professionellt omdöme ska vara likadant från ett fall till ett annat (medicin) Evidens. Gemensam nämnare för den första och andra diskretionsformen är att arbetets framgång handlar om att reproducera samma behandling i det enskilda fallet som i andra liknande fall.

Det trejde handlar om individualisering – Det professionella omdömet måste individanpassas (Socionomer, psykologer, lärare) Inom högskolan menade Fransson att tendensen är för alla att anpassa sig till det andra förhållningssättet, där medicin är förebilden. Han menade att Bolognaprocessen och NPM tvingar universitetslärarna mot 2.

Bok: Tillit eller förtroende för professionen, kommer att ges ut på Gleerups

Martin Ingvar, dekanus för forskning på KI, besökte den 17 nov vår forskningsdag och gav sin syn på medicinsk pedagogisk forskning. Här följer en sammanfattning av vad han tog upp. Hans egen forskning handlar om inlärningsteori, från molekyl till limpa, och har visat att färdighetsträning är medicineringsbar. Detta är exempel på att kunna ta teori från olika nivåer att ’spela samma musik’, som han uttryckte det. Inomvetenskaplig kunskap är intressant, men mellanvetenskaplig verksamhet ger ny kunskap och det är vad som blir tillämpbart i slutändan. Bara det faktum att man börjar tänka utanför sin egen låda skapar. Martin Ingvar är full av vrede över skolans utveckling i Sverige till att bli ett medelsegregerat land i OECD. Vi har gjort teoretiska felgrepp i designen på utbildningen i skolan, vilket finns att läsa i DN. Även om jag råkar vara dekanus för forskning är jag också engagerad i den andra huvuduppgiften: utbildning, sade han. Vidare menade han att en av de saker som är mest förvånande på KI är att när vi har så mycket resurser (mest i Sverige) så har vi gått från en andel på 30% till 45% genom internt konkurrenssystem för forskningen, MEN denna utveckling har dock inte haft en parallell utveckling i resultat inom ramen för utbildning. Med fasa har han sett den systemhotande vandringen åt varsitt håll utav de som förestår forskning och utbildning. Internationella förebilder och egen hållning och det som han läser in, är att våra lärare måste syssla med forskning. Man ska kunna forskningsmetodik om man ska vara lärare på KI. Exakt vad han menade med detta var dock oklart för mig.

Är man anställd på KI på senior position är man lärare, man har en vetenskapssyn som lärare, och man ska delta i grundutbildning med en modern ansats till hur man bedriver utbildning. För varje tjänst är det vetenskaplig och pedagogisk skicklighet som ingår. Alla ska ha en grund i detta. Om detta ska översättas i X antal veckor är mindre centralt för Martin Ingvar, möjligen kommer detta in i tillämpningsföreskrifterna. Denna syn är det som kommer att fungera som riktlinjer i framtiden. Man har gått isär – detta kan illustreras genom att språkbruket mellan forskningsintifadan och de Pedagogiska Khmererna har präglats av hög misstro. Misstron måste bort, detta är den agenda vi har. Dekanus för utbildning och dekanus för forskning har börjat få ett ordentligt samtal och dialog kring detta (något som inte förekom med den tidigare dekanus för forskning uppenbarligen). Det olika språkbruket har lett till att man inte har värderat instrumentet docentur och istället talat om ’excellens’, vilket har lett till en värdenihilism inom ramen för basalforskningen och en känsla för att man inte blir tagen på allvar när man gör kliniska undervisningsinsatser.

Vi (jag tror han menade ledningen vid universitetet) litar oerhört mycket på människors dedikation för vad de gör (undervisar). Därför ska man lägga värde vid detta, vilket har gjorts via docentutredningen. Anställningsordningen, meritportföljen och docenturskapet reformeras nu samtidigt vilket förhoppningsvis ska råda bot på alla problem, eller i varje fall en del av dem.

Strukturkravet har tagits bort, självständighetskravet tagits bort istället identifierbara adademiska insatser (= SKAPA NY KUNSKAP). Martin Ingvar har en pedagogisk uppgift att genomföra detta.

Vad är systemhotande med att gå skilda världar? en självbild av att vi har två kulturer inom KI. ”jaja det där är bara trams” säger vissa (t ex Berglins ’högskolepedagogik’ nedan).

Strävan efter särfinansiering kan vara förödande, att bli självfinansierad skapar attraktionskraft. Söka särpengar skadar medicinskpedagogisk forskning.

Vågar man tävla generiskt med andra forskare? Vågar man se sig som en generisk forskare? Vilken självbild har vi som forskar inom medicinsk pedagogisk forskning. Länka samman forskningen!, var Martin Ingvars centrala budskap, idag på forskningsdagen i medicinsk pedagogik.

Martin Ingvar, dekanus för forskning på Karolinska Institutet började efter en lång beskrivning av sig själv och sina forskningsmeriter komma in på centrala frågor för oss som sysslar med forskning i medicinsk pedagogik. Han menade att den forskning som KI kan tänka sig att sponsra är forskning som handlar främst om att utveckla utbildningarna på KI, framför allt de kliniska delarna av utbildningarna. Han gjorde dock klart, att om forskningen dessutom ska ses som att den har hög kvalitet rent teoretiskt, dvs bidrar till den teoretiska kunskapsutvecklingen, får man söka medel i konkurrens med andra via externa finansiärer. Självklart ska vi göra det MEN det är ju verkligen markant (och problematiskt) att en forskningsdekan uppenbarligen inte tycker att man ska ställa högre krav på den tillämpbara forskningen än att den ska vara just tillämpbar. Vem ska då bedriva denna forskning kan man fråga sig? Ska det vara vem som helst? Den som vill? Eller kanske är det utbildningsadministrationen som ska bedriva denna forskning? Tendensen att förlita sig på byråkratiska och administrativa strukturer för att säkerställa kvalitet kring processer som utbildning och ledarskap i högskolan tror jag är förödande. Det som skulle karaktärisera en professionell akademisk organisation med strävan att hålla hög kvalitet är istället ett forskande förhållningssätt till alla delar, både inom organisationen och vad gäller organisationens relationer till andra organisationer och nivåer i samhället. Dit har vi tyvärr långt.