Mats Benner – specialist på områdena forskningspolitik, universitetspolitik, organisation och ledning talade den 27 januari på Swednets forskningsdagar i Malmö. Titeln på hans seminarium var Hur skriver man en ansökan som beviljas? Tricks of the Trade

När Mats Benner började forskning inom detta område, under Carl Thams tid, fanns en någorlunda balans i systemet menade han. Substantiellt var det småsaker som hände under den tiden. Sedan dess har forskningspolitiken släppts lös, väldigt mycket till nackdel, där de tre uppgifterna skaver mot varandra. Hela idén med universitetet är i upplösningstendenser enligt Mats. ”Ve er som är satta att sätta tiden rätt” sa han med ett leende. Det ni som arbetar med pedagogisk utveckling gör är att försöka ’hela’ universitetet.

Sedan en tid tillbaka försöker  Benner nu söka sig tillbaka till frågan om vad ett universitet ÄR på lite olika sätt. Tricks of the trade, heter rubriken på detta seminarium, men när Mats tittar igenom sin log av ansökningar så är det en del toppar och en del dalar (naturligtvis). Därför tänkte Mats tackla frågan som en strukturell fråga, accompagnerad av personliga reflektioner.

Mötet mellan den individuella banan och forskningsmöjligheten är intressant.

Hur ska man förstå forskningsfinansiering?

Benner menade att det finns en pådyvlad professionalitet kring vad som krävs för att få forskningsfinansiering som inte fanns för 10-15 år sedan. Idag finns kriterier som lägger tyngdpunkten på vissa ord:

Track record – professionella evaluators

Genomförbaret/ feasability

Management

Branding

Cutting edge, både innovativt och excellent

Detta är tunga ord ur en finansiärs perspektiv, föreställningar om vad som är god vetenskap. Benner har ägnat sig åt att förstå denna logik, snarare än att ’leva den’. Ju mer man utvärderar, desto mer professionaliseras själva utvärderingsrollen. Denna grupp har vuxit i betydelse inte bara i andras utan också i sina egna ögon. I takt med att ansökningar och ’funding’ har blivit ett mer laddat område, har utvärderarnas roll förstärkts.

Sociologi och pedagogik var för ett bra tag sedan själva samfundet inom samhällsvetenskapen. Men dessa ämnen har i någon mån lösts upp och gått över i statsvetenskap och organisationsvetenskap. Det är ett fält som finns kvar och har vuxit som samhällsinstitution, inte minst högskolepedagogik. Problemen är ju inte mindre än de var för 30-40 år sedan. Så här finns ju egentligen förutsättningar. Nackdelen med att tillhöra ett fördefinierat fält är att man kan döma sig själv väldigt lätt ’ är jag en tillräckligt bra molekylärbiolog?’ Dock krävs en del saker för den odefinierade gruppen och därför måste vi tänka på hur finansiärerna tänker.

”Jag ger hellre stöd till en A-person med en B-idé, än en B-person med en A-idé” – detta menar Benner har uttryckts av någon inom VR. Detta är trick of the trade. Världen ser ut så här och många har tagit till sig detta. Vad man än må tycka om det.

En annan tendens är kollektiviseringen

Vad beror det på att man vill hitta forskningskollektiv istället för glada och idérika individer. Vi har hamnat i en marknadsideologisk ’visp’ samhällsekonomiskt, menar Benner – men inom forskningen har en planekonomisk dogm kommit tillbaka. Idén om att man samplanerar individer, forskningsprogram, stakeholders och därmed ska få ut något distinkt.

Forskning är alldeles för stort och för viktigt för att lämnas åt slumpen. Det är en skev konkurrens inom forskning eftersom det finns vissa föreställningar om hur det goda och rätta ska se ut.

Hierarkierna i den naturvetenskapliga världen är väldigt självklara. Man arbetar i team, eller är teamledare. Problem uppstår egentligen endast när grupper ska gå ihop. Den byråkratiska ytan av forskningspolitiken penetrerar vår värld. Forskningen är (och ska vara) konkurrensutsatt. Den positiva äregirigheten är att det är drivna personer också i den samhälleliga rollen. Men om man kommer från en kunskapsdomän som är obekväm med denna paradigmatiska förståelsen av vad god vetenskap är, och är under ’formering’ – hur ska man se på det här?

Goda råd till en utbildningsforskare är att ställa frågan:

Vad finns det för något att lära sig av den här typen av forskningspolitisk dogmatik? Den grad av icke-professionalism som präglade Mats egen utbildning är inte förebildlig. Vill du ha ett seminarium, så håll det. En exceptionell frihet och oansvarig inställning till vad man förvaltar. Detta ledde ibland till en lokal kult, en aristokratisk hållning i traditioner och arbetssätt, men samtidigt finns det något i målmedvetenheten som är bra att förhålla sig till. Hur skapar vi mekanismer för att arbeta fram till det som vi vill göra?

Är området politiskt/ ekonomiskt ’hett’`?

Det är inte svårt att lista 10 saker i högskolesystemet som är utmaningar respektive experiment? T ex autonomiutredningen som vänder upp och ner på allt.

Att följa utvecklingen och effekterna, t ex vad händer med lärarrollen när man har en så otroligt stark inriktning mot att detta är det sätt man skapar ’cred’? Utbildningen?

Hela typen av förståelse för hur förskjutningar i en ände påverkar vad som händer i andra ändan.

En kommentar från auditoriet var att man gör en nödvändig (men inte tillräcklig) aktivitet, att lägga ut kravet på högskolepedagogisk kompetens (BHU). Hur får vi detta med undervisning att fungera ändå. De flesta lärare går in med sin personliga auktoritet för att upprätthålla undervisningen. Där finns innovationskraften i vad vi gör finns.

Cutting edge: adaptiva försöken, framväxten. Man riskerar att låsa in vårt arbete i utvecklingsarbete istället för att också intellektualisera kring den. Poängen är att idealt tillstånd utan någon slags praxisbaserad erfarenhet blir det inte särskilt bra kunskapsutveckling.

Katarina Mårtensson: Vi och vår verksamhet befinner sig inom många olika spänningsfält, staten, universitetet, lärarna. Vi ska bidra till professionalisering av lärarrollen samtidigt som de lever i de här olika kriterierna som påverkar dem osv.

Skulle vara väldigt spännande att se vad som hände, konsekvenser för professionerna, att professionsutbildningarna skulle akademiseras. Forskning kring den beprövade erfarenhetens potential, är en idé.

Vi har en oerhörd mängd erfarenheter och kunskap som behöver systematiseras, fogas in i ett sammahang. Vad är ett universitet t ex? De tre uppgifterna. Håller Universitets historiska roll på att lösas upp?

Branda detta som en ödesfråga! Det finns en idé om hur det hänger ihop.

Förra året var jag på min första professorsinstallation här på KI. En lång, men faktiskt väldigt trevlig tillställning! I år var jag på min andra. Den fick mig att tänka på ordet 'värdegrund' . På ledarskapskurser lär man sig att värdegrund är oerhört viktigt - i varjefall var det en central del i den kurs som jag själv medverkade i i somras. Om man slår på Wikipedia står det att det handlar om ett kollektivs etiska grundvalar. Vidare så pekar man på att i pedagogiska sammanhang (inom skolan) har det blivit viktigt under 90-talet att lyfta värderingar som något som ska fostras där. Vad är det då för värderingar som fostras vid ett universitet, vid KI?

Jag har vid flera tillfällen stött på begreppet och så småningom börjat fråga folk om de känner till KIs värdegrund. De flesta svarar att de inte gör det. Och jag kan inte heller påminna mig den på rak arm - den borde ha att göra med etik, vetenskaplighet och systematik, innovation och mångfald, eller något sådant. Jag tycker också att den borde handla om något som lyfter vikten av att bygga framtidens samhälle genom utbildning och kunskapsproduktion och att de går hand i hand. Floskler, kan det tyckas, jovisst, men om de verkligen FUNGERAR som värdegrund så tror jag att det kan fungera otroligt bra, vilket också forskningen har visat. Nu är det så att jag faktiskt inte hittar KIs värdegrund när jag lägger ner 3 minuter på att söka på hemsidan, så hur som helst så är den över huvud taget inte implementerad här.

Hur hänger då detta ihop med professorsinstallationen?

Jo, professorsinstallationen kommunicerar något - och jag tycker nog den borde kommunicera KI's värdegrund. Den kommunicerar att vi bryr oss om att individer lägger ner stort arbete på att följa sin nyfikenhet, att försöka förstå och beforska områden som i det långa loppet ska leda till bättre hälsa. Detta var tydligt redan i förra årets professorsinstallation. I år blev det även tydligt att många av dessa professorer (som verkligen inte var några gamla stofiler utan på sin kognitiva peak om man får tro forskningen (dvs c:a 40 år)), faktiskt också undervisar. Undervisning kan vara både av grundstudenter och doktorander - MEN orden undervisning kom tillbaka igen, och igen, och igen. Det KAN förstås hända att detta hade att göra med de två pristagarna i medicinsk pedagogisk forskning som också hedrades vid installationen, men jag hoppas på att det är en trend!

Utbildning är grunden för forskning, utan bra utbildning stannar forskningen - eller invaderas av (säkert jättebra) forskare som fått sin utbildning i andra länder.

Richard Reznick, som är en av årets pristagare, är kirurg och nybliven dekan på Queens university i Canada. Han har arbetat med att implementera check-listor som del i rutinen vid operationer. Denna state-of-the-art föreläsning handlar om simuleringars roll i utvecklingen av utbildningar inom medicin. Han började med att fråga vår dekanus Sari Ponzer om hennes grundstudenter kan utföra en höftoperation, och om inte varför det?

Årets pristagare i medicinsk pedagogisk forskning, Richard Reznick och David Irby, samt Karolinska Institutets dekanus för utbildning, Sari Ponzer

Reznick menar att simuleringar är vägen framåt och att simulerade patienter har varit väldigt framgångsrika som väg att lära sig, och att ’low-tech’ ofta är lika effektivt som ’high-tech’. Simuleringar kan förstås ALDRIG vara istället för den verkliga erfarenheten av att möta patienter och operera.

HIstoristk kommer simulering från användandet av standardiserade patienter, t ex i OSCE-examinationer, hur man lär sig 'medical failure disclosure' , dvs att ta hand om och kommunicera kring de misstag som ibland begås av läkare. Man har byggt olika laboratorier där studenter kan träna specifika färdigheter (skills labs). När novisen går in i operationssalen är det mycket hon behöver lära sig, vad gäller bedömning, uppfattning, tekniker, contexten och det finns inte så mycket tid över för ytterligare lärande. Reznick menar att om man får öva utanför operationssalen, i en simulering, frigörs tid för att lära sig även andra saker, som kommunikation tex. Hans försök visar att AT-läkare (motsv) som fått en intensivkurs i simulerad miljö direkt när de kom till kirurgkliniken efter kort tid var lika duktiga som ST-läkarna som varit där i fem år.

Han visade också skillnaden på studenter (ST) som fått ’high-fidelity’, ’low-fidelity’ och en föreläsning på samma område inom urologi (intubation). Det var inte så stor skillnad mellan high och low-tech som man skulle kunna tro. Vi måste vara försiktiga med att anta att verkligheten är så mycket bättre än high och low-tech simulering. Realism i simuleringar är också oerhört viktiga för simuleringar.

Om vi tränar i ett labb räcker det dock inte med en eller ett par dagar. Man behöver återkommande träna över en längre period. Att skapa möjlighet för den som ska lära sig att gå hem och reflektera över vad som gick bra och mindre bra för att några dagar senare komma tillbaka och träna igen är oslagbart, menar Reznick.

Reznick berättar om en lärare som skulle undervisa i Laprascopi i Botswana, 2 av 12 klarade examinationen. Då fortsatte han att undervisa dem över Skype, där han och läkaren i Botswana använde simulering parallellt, så att båda såg var och en på sitt håll, två skärmar med vad de gjorde. Så småningom lärde sig alla 12 hur man gjorde. Han visade också ett filmklipp från virtuell nevrokirurgi – 20 nevrokirurger sitter i ett rum och tränar i sumulatorer - detta är framtiden.

En oerhört viktig del är dock ’debriefing’. Piloter gör detta konstant i samband med simuleringar – något som räddar liv, detta borde kirurger också göra, menar Reznick.

Slutligen gjorde han en jämförelse med sin son, som spelar rugby, och tränar och tränar och tränar, för att göra de bästa och mest perfekta kasten i själva matchen. Kirurger gör alla sina försök ’i matchen’!

Henk Schmidt, som fick priset i medicinskpedagogisk forskning 2004, är nybliven rektor vid Erasmusuniversitetet i Rotterdam. Pedagogiska metoder kan man bara tala om när man vet något om hur studenter lär sig tyckte han, och ändrade sin titel från pedagogiska metoder, till ’on student learning’. Ofta har lärare ganska begränsad kunskap om vad som egentligen händer när man lär sig. Han började med att berätta om den traditionella synen att studenter är som ett tomt papper, tabula rasa, och att lärarens uppgift traditionellt har varit att skriva på detta papper. Denna syn var väldigt inflytelserik under lång tid, men är HELT fel vad gäller vad som egentligen händer när man lär sig.

 
Henk bad oss att tänka oss att vi skulle försöka lära oss 300 siffror utantill under en halvtimma och sedan göra något annat i en halvtimma för att sedan försöka tala om vad man minns.  Han presenterade ett exempel med mannen som har slagit världsrekord i att minnas PI-decimalerna efter 3.14 – han mindes 35 st. Skulle vem som helst kunna göra detta? Ja, han har en likadan hjärna som vem som helst, men han hade mycket motivation, och dedication (han flyttade från Indien och började en PhD i England tror jag).

Nästa exempel: Tänk en båt i en skål med vatten. Båten har fyra järnbollar på sig. Plötsligt välter den så att järnbollarna faller ur. Vad händer med vatten nivån? Går den ner upp, eller förblir den det samma. Enligt arkimedes lag går den ner. De flesta i rummet, liksom studenter från MIT, trodde den förblev densamma. Utbildning behöver inte ändra på vår förståelse av samband..

Aktivitet hjälper lärandet.- på detta sätt ville Schmidt visa att anledningen till att vi inte kan tillämpa Arkimedes lag handlar om att vi inte engagerar oss djupt nog i vårt lärande.

1. Lärande är konstruktion och konstruktion är en aktivitet.

Nästa exempel var en text som var ganska komplex. Den skulle kunna ingå i ett psykologiskt experiment, om man sedan skulle räkna baklänges från 100 och därefter försöka minnas vad texten handlade om. Henk frågade oss om vi förstod vad texten handlade om, vilket ingen gjorde. Han berättade att den handlade om artificiell intelligens och texten är helt begriplig för en student inom det området.

2. Inget lärande kan ske utan förkunskaper.

Hjärnan skapar coherence baserat på förkunskaper. Vi gör ständiga antaganden. En ny text presenterades för oss. Vi förstod alla ord, några meningar, men ingen förståelse för texten. Man förstod inte vad texten handlade om. När vi fick rubriken – att göra och flyga en drake – föll bitarna på plats och man förstod hela texten. Detta visar att det är:

3. Interaktionen mellan vad man redan kan och det nya som är det viktiga för lärandet. Detta måste aktiveras i utbildningssituationen.

Hjärnan måsta aktivt konstruera mening, men hjärnan kan också med avsikt konstruera mening. Paired Association-task. Försök minnas denna lista på hundratals par, t ex hund – cykel. Ett vanligt sätt är att lära sig en sådan lista (t ex glosor, anatomilistor) genom repetition av listan. Istället ber man studenterna aktivt konstruera en relation mellan ordparen. Tänk sko – eld, bondgård – groda, stol – blomma, fågel – skola, med hjälp av länken kommer man lättare ihåg de.

4. Genom att aktivt konstruera mening, pga att blivit tvingad av en pedagogisk metod, läraren, eller på något annat sätt – kommer vi att minnas betydligt bättre.

På detta sätt lyckas man slå rekord i att minnas PI= 3.14 1492 3945 92 2003, Naturligtvis måsta man också 5. Öva

Vilka undervisningsformer hjälper studenterna då att lära sig på ett bra sätt? Om man tänker på föreläsningar som sätt att ’överföra kunskap’ – de är dåliga för det. De är bra för motivation, för att berätta personliga historier, men det mesta som görs i föreläsningar kan göras av studenterna själva. Lärande handlar om att själv konstruera mening.

Henk Schmidt avslutade med att berätta om en studie om relationen mellan föreläsningstimmar, självstudietid och hur väl studenterna klarade sig på examinationer och utexaminerades mellan 1989 och 1998 vid läkarutbildningarna i Holland. (Schmidt et al. 2010). De fann att graduation rate var lägre ju fler föreläsningar studenterna hade. Ju mer tid för självstudier, desto högre andel utexaminerade studenter.

Som del I 200-årsjubiléet anordnades ett symposium på Karolinska Institutet kring state-of-the- art forskning I medicinsk pedagogik. Rektor introducerade och berättade hur inspirerad hon blivit av prisföreläsningarna i tisdags – så inspirerad att hon själv om hon hade varit 22 år hade valt att forska inom medicinsk pedagogik!

De två nya pristagarna, respektive Geoff Norman, som fick priset 2008, och Henk Schmidt, som fick det första priset 2004 presenterade respektive summerade forskning som de gjort på lite olika sätt - det är dock inte lätt att tillämpa sina kunskaper om lärande i praktiken, och det var egentligen bara Schmidt och Norman som försökte aktivera auditoriet. Även pedagogiska forskare är fast i envägskommunikationens bojor :(.

Efter workshops på eftermiddagen började det dock hetta till vid en paneldiskussion om dagen som jag deltog i. Jag vet sedan tidigare att Norman är oerhört kategoriskt och kan uttala sig både normativt och stensäkert på ett sätt som är väldigt provocerande för många. Det som dock var upplyftande den här gången var att David Irby, en av de nya pristagarna, visade på en frisk fläkt genom att han är väl insatt i andra forskningsparadigm än det Norman företräder. Norman anser att det enda som är sant, är det man kan 'bevisa' genom randomiserade kontrollerade studier. Nackdelen med att en sådan som Norman, som har stort inflytande och många lyssnar på, har den attityden är att han så att säga bidrar till en oerhört smal syn på forskning, kunskap och vetande. David Irby däremot, har en gedigen kunskap både inom behavioristisk, kognitiv och sociokulturell forskning - och kan därmed se hur perspektivet bidrar till att formulera olika forskningsfrågor och därmed får fram olika 'sanningar'. Jag hoppas verkligen och önskar att de som lyssnar på honom tar honom med en nypa salt, och själva reflekterar över om man tycker att det är rimligt att forskning som handlar om vad och hur människor tänker och hur de konstruerar förståelse, endast ska mätas på en PET-scan. Visst, man kan scanna av ATT det sker en aktivitet i hjärnan, men inte HUR den personen tänker - då måste man fråga!

Igår höll de två pristagarna Richard Reznick och David Irby sina prisföreläsningar. De har närmat sig frågan om hur man kan förbättra klinisk undervisning/ läkarutbildning på två helt olika sätt. Irby har intresserat sig för kliniska lärare och handledare, vad riktigt bra lärare gör, hur de tänker och hur de verkar för att introducera studenten till professionen. Reznick kommer från kirurgperspektivet och har utgått från frågan om hur man ökar patientsäkerheten och vilken roll utbildningen av läkare kan spela för detta.

Det jag tyckte var intressant med Irby var att han verkligen har gått till botten med sina frågor, samtidigt som han varit influerad av helt olika teorier om lärande - influerad av tidsandan naturligtvis. Han började med att anta ett behavioristiskt perspektiv, där man ser lärande som en förändring i beteende och att det uppstår i en stimuli-respons relation. Han ville ta reda på vad effektiva kliniska handledare gör och visade i sina studier på vikten av entusiasm, klarhet, organisation och struktur, kunskap och kompetens, återkoppling och professionellt förhållningssätt/ respekt för studenten och patienten.

På 90-talet läste Irby in sig på kognitiv teori, som menar att lärande handlar om att skapa mening och bygga på tidigare kunskaper. Han ville då undersöka vad de kliniska lärarna vet och hur de tänker, vad som är 'best teaching practice', hur de resonerar t ex när det kommer in en patient som de aldrig sett förut och direkt skapar ett bra lärtillfälle för studenten. Han undrade om bra kliniska lärare också var bra läkare t ex. Det han kom fram till var att excellenta lärare skapar något som motsvarar s k 'illness scripts' som en kliniker utvecklar och som han kallar 'case based teaching scripts'. Detta innebär att den kliniska läraren har en aresenal av alternativa (ofta 5-7 st) undervisningsstrategier att välja från, samt en tydlig bild av vad han eller hon vill att studenten ska få med sig vid varje patientmöte. Precis på samma sätt som att en erfaren kliniker med hjälp av den information hon får genom att ta anamnes får tillgång till ett 'manus' (script) för en specifik sjukdom och därefter ställer diagnos på patienten, ställer läraren diagnos på studenten - vad kan/ förstår hon, vad behöver hon lära osv. Hans slutsats från denna forskningsperiod var att "Clinical teachers' medical expertise is insuficient but necessary for good teaching"

En bra regel att följa för en klinisk lärare menade han var 2-minutersmetoden:

1. Lyssna och försök få studenten att klargöra hur de har förstått patientfallet.

2. Fråga efter deras tänkande, t ex vad tror du händer här?

3. Få studenten att resonera, t ex vad vill du göra för patienten? Hur tror du vi kan bestämma om detta är bakteriellt eller viralt på ett effektivt sätt?

4. Undervisa om generella principer, t ex det är bra att veta att vanligen så...

5. Ge positiv och rättande återkoppling

Sedan 2000-talet har Irby övergått till sociokulturell teori, dvs en teori som utgår från att lärande innebär att man skapar mening genom att delta i ett socialt sammanhang, eller ett s k community of practice. Rollmodelltänkandet blir därför centralt för lärande. Ur detta perspektiv ställde han frågor om hur man lär sig genom att delta i kliniskt arbete. Lärarens roll är att guida studenten genom engagemang och reflektion och strukturera lärtillfällen för studenten. Han har tittat på processen, före - under - efter.

Före ett patientmöte kan läraren tänka på vad studenten på en specifik nivå kan göra i detta sammanhang, orientera studenten i relation till olika roller som krävs och olika uppgifter, samt försöka tänka på att skapa kontinuitet för studentens lärande. Under patientmötet blir det viktigt att stödja deltagandet genom att skapa ett inbjudande klimat (kom med här och titta på detta spännande), vara rollmodell och coach, tänka steget före så att patientens säkerhet alltid sätts i första rummet och skapa tillräcklig grad av utmaning och stöd beroende på den individuella studentens behov.

Under en lunch med Mathieu Albert talade vi om forskningskvalitet, teoretiska perspektiv och införandet av samhällsvetenskap i medicinsk pedagogik. Skulle man kunna se den utveckling som har skett de senaste 5-7 åren inom medicinsk pedagogisk forskning som en vattendelare eftersom tidigare etablerade samhällsvetare har fått större och större plats?

En fråga som jag själv stött på vid ett flertal tillfällen är frågan om medicinsk pedagogik är en del av pedagogiken (eller högskolepedagogiken), eller om det är en del av medicinen som ämne. Egentligen är det kanske inte en fråga som har ett svar - enligt Albert har fältet utvecklats i nära interaktion med medicinen och de paradigm (vetenskapliga förgivettaganden) som är dominanta där. Det är dock markant hur plötsligt en forskare som Mathieu Albert, som i princip ägnar all sin tid åt att integrera sociologiska teorier och perspektiv i studerandet av medicinsk pedagogik som fält. Hans favorit är Bourdieux, en tämligen komplex och inte helt lättgripbar sociologisk teoretiker. Om man tittar på den forskning som produceras från Wilson Centre, där han har arbetat ungefär lika länge (5-7 år?), handlar en stor del av studierna och publikationerna om att tillämpa sociologiska teorier på vårt fält. 3 av de 11 personer som har ställningen 'scientist', är sociologer. Detta är en oerhörd styrka, då det är just avsaknaden av teoretisk förankring som otaliga gånger har diskuterats som brist i de medicinpedagogiska tidskrifternas 'Editorials'.

Ett stort problem är dock de begränsningar som finns i dessa tidskrifter vad gäller mängden ord som kan ingå i en artikel. "It is impossible for me to write a rigorous article in 3000 words" säger Mathieu Albert. Den enda av tidskrifterna som har en obegränsad ordmängd är Advances in Health Sciences Education - så ser den också till formatet betydligt mer ut som en tidskrift i sociologi eller högskolepedagogik med sitt A5-format istället för A4 format (jfr Higher Education, Learning and Instruction, Studies in Higher Education).

Jag ville ändå framhålla vikten av att tillämpa strukturer och format som är kända och accepterade av den målgrupp och verksamhet inom vilken vi verkar (medicin och vårdpraktik/ utbildningar). Detta är ett av argumenten i min egen avhandling (Bolander Laksov 2007), och utgör en viktig grund för själva idén med Scholarship of Teaching and Learning: genom att anta ett vetenskapligt förhållningssätt till undervisning och lärande, där transparens, dialog och peer review utgör en viktig del i kvalitetssäkringen, har vi större möjligheter att öka både själva kvaliteten och respekten för utbildningsverksamheten som del i universitet och högsolor.

Mycket av den forskning som publiceras i Medical Teacher, Medical Education och Academic Medicine, och kanske ännu mer så i de disciplinspecifika tidskrifterna, är beskrivningar av vad man har gjort när man utvecklat något, eller randomiserade kontrollerade studier kring områden som kanske inte egentligen bäst bör studeras enligt en sådan metodologi. Dock tycker jag, delvis till skillnad från Albert, att detta är en viktig inkörsport till att ägna sig mer åt medicinsk pedagogik, och att det finns en plats för det som vi kallar 'Scholarship' även i tidskrifter. Däremot är jag helt överens med honom om behovet av teoretiskt välförankrad och rigorös forskning, och att ja, kanske borde det finnas olika spår för s k 'Scholarship-artiklar' och 'Forsknings-artiklar, som det ju gör nu i Swednets www.swednetwork.se nya, svenska tidskrift: Högre Utbildning - http://hogreutbildning.se/

Sammanfattningsvis har vår resa hit till the Wilson Centre, www.thewilsoncentre.ca, varit oerhört lyckat. Vi har skapat oss en god bild av den forskning som bedrivs här, vilka områden som relaterar till våra forskningsintressen och vilka möjligheter som finns för framtida samarbete. Igår hade vi ett möte med Brian Hodges, som verkligen är navet kring vilken mycket av aktiviteterna rullar, men kanske framför allt den som får centrat att utvecklas, upptäcka nya områden för forskning och samarbete. Vi talade om framtida samarbete på flera olika nivåer. Dels handlar det naturligtvis om personligt samarbete, något som jag känner att jag har etablerat med framför allt två av forskarna här (skriver om det i nästa inlägg). Dessutom handlar det om att samarbeta nationellt kring att utveckla medicinsk pedagogik som fält - t ex genom att träffas i olika nätverk vid medicinskpedagogiska konferenser (t ex AMEE, www.amee.org). Slutligen finns möjligheter att samarbeta kring utbildning på både master och doktorandnivå. Eftersom vi har en masterutbildning i medicinsk pedagogik ( http://courses.ki.se/programmes/4ME09/1), kan vi samarbeta med att ge kurser till både deras och våra studenter. Dessutom kan utbyten på doktorandnivå och sampublikation vara något att utveckla. Allt detta kommer att sammanfattas i ett dokument som skrivs under av Brian och vår prefekt.