Igår samlades den nomineringsförsamling på Karolinska Institutet som ska nominera kandidater som KI’s anställda senare ska rösta på, elektroniskt, för att sitta i Konsistoriets, KI’s högsta beslutande organ. Jag sitter som representant för min institution, en institution som på många sätt skiljer sig åt från KIs övriga institutioner, inte så mycket i fråga om balansen mellan forskning och undervisning, som i fråga om de forskningsmetoder och forskningsfrågor som ställs, och möjligheten att få medel till denna forskning. Eftersom dessutom Centrum för Medicinsk Pedagogik ligger inom denna institution (LIME) är självklart utbildningsfrågor och möjligheterna för att bedriva och utveckla utbildningarna inom KI viktiga frågor som jag företräder.

Vid det första mötet som nomineringsförsamlingen träffades, för cirka en månad sedan, valdes en valberedning. Diskussioner om att denna valberedning skulle företräda KI på ett brett sätt, med både basvetenskapliga forskare och kliniska forskare framhölls av många. Även vikten av att företräda både utbildnings och forskningsintressen fördes fram. Församlingen började så nominera personer som skulle kunna vara ordförande för nomineringskommittén, den grupp som mer intensivt skulle arbeta med att ta fram ett underlag till nomineringsförsamlingen. Efter att nio män hade nominerats nominerade jag en kvinna, Kerstin Tham, en person som enligt min erfarenhet har god inblick i utbildningarnas förutsättningar på KI, och dessutom är kvinna. När så småningom 16 personer hade nominerats drogs ett streck i debatten och en ordförande skulle väljas. Detta skedde med sluten omröstning. Lars Holmgren valdes till ordförande, eftersom han fick flest röster. Kerstin hamnade tämligen långt ner på denna lista. Någon föreslog då att till vice ordförande välja den person som hade fått näst flest röster. Till min glädje var det då en person (en man) som opponerade sig och sade att i jämställdhetens namn så borde väl ändå den enda kvinnan på listan, dvs Kerstin Tham, väljas till vice ordförande. Ingen opponerade sig och det blev beslutat så. Därefter valdes ytterligare 5 personer att ingå i valberedningen.

Igår träffades så nomineringsförsamlingen igen. Vi hade på förhand fått ut handlingar med de tio nominerade personer som nomineringskommittén hade föreslaget. På förfrågan skickades även de andra tjugosju namnen på andra personer som hade blivit nominerade.ut, samt deras motiveringar till varför de skulle vilja sitta som lärarrepresentanter i konsistoriet. Vid en genomläsning var det uppenbart för mig att många av dem som hade valts bort av kommittén hade betydligt större fokus på utbildningsfrågor, än de som tagits fram av nomineringskommittén. Dock fanns i varje fall två, kanske tre, som jag uppfattade som personer som hade arbetat specifikt med utbildningsfrågor och lyfte fram detta som viktigt i arbetet med att sitta i konsistoriet.

Efter att närvaro tagits informerade ordföranden om processen. Nomineringskommittén hade baserat sitt val av de tio personerna på a) vetenskaplig kompetens, b) pedagogiska meriter, c) förankring och d) tillgänglighet. Vid ordförandens fråga om det var någon som undrade något räckte jag upp handen. Jag undrade vad de menade med att de hade bedömt de pedagogiska meriterna, då det ju inte alltid är så lätt att göra an välgrundad bedömning. Svaret kom då dels att de hade försökt eftersträva representativitet; åttio procent av KIs verksamhet utgörs ju av forskning, medan endast tjugo procent utgörs av utbildningsverksamhet, och faktum var att alla de här tio personerna hade stor erfarenhet av att undervisa, några hade t o m skrivit läroböcker. När jag förtydligade min fråga ytterligare, att jag undrade hur de hade bedömt de pedagogiska meriterna hänvisade Kerstin Tham till att man bedömt dem på samma sätt som KI brukar bedöma pedagogiska meriter. Jag antog att hon menade i t ex docenturnämnden och rekryteringsutskottet, vilkas bedömningar vad jag förstått ofta lämnar övrigt att önska – man har inte ens velat utbilda sina ledamöter i att bedöma pedagogiska meriter.

Det fanns möjlighet för församlingen att nominera andra från listan förutom de tio som lyfts fram. Här kände jag mig plötsligt feg. Ingen sade något och jag använde inte min röst. Jag var inte beredd och visste inte vem jag skulle ha nominerat, i efterhand ångrar jag naturligtvis detta. I sista stund nominerades ytterligare en person av någon annan.

Själva voteringen gick sedan till på följande sätt. Alla närvarande, ett fyrtio-tal, fick en lapp där de tio personernas namn var förtryckta, samt rader som möjliggjorde tillägg av den sista personen. Varje person skulle kryssa för sex namn, varken fler eller färre. Därefter skulle justeringspersonerna räkna rösterna. De sex personer som fick flest röster skulle sedan bli de personerna som skulle föras fram till KIs personal att rösta på elektroniskt.

Resultatet var ju ganska givet på förhand. Om det nu stämmer att KIs verksamhet endast till 20% utgörs av utbildning och därmed kanske endast 20% av de närvarande företrädde utbildningsfrågor och endast två av de tio nominerade hade utbildningsfokus, hade man raskt utkalkylerat möjligheten för någon person med specifikt intresse, insikt och kunskap om utbildningarnas förutsättningar och möjligheter att bli vald. Detta blev också utfallet. De två som hade uttryckt t ex att ”Jag verkar med en stark övertygelse om nödvändigheten av ämnesutveckling, dvs forskning, för en stark och framgångsrik utbildning (och klinik)”, var utmanövrerade.

Jag menar naturligtvis inte att de som nu står på listan inte kommer att göra ett bra jobb. De är naturligtvis utomordentliga personer (läs forskare) med stor erfarenhet av KI som organisation. De har kammat hem stora forskningsanslag genom åren och säkert undervisat en hel del. Jag känner inte de flesta – vilket i och för sig också säger något, då jag ju nu varit på KI i tio år. De som jag inte stött på har kanske inte sysslat så mycket, eller så länge med utbildningsfrågor på KI?

Detta ska läsas mot bakgrund av den ledare som vår rektor skrev i senaste KI-bladet (Nr 3/ 2011). Hon refererade då till ett möte med Harvard Medical Schools dekan Sir Jeffrey S Flier, där hon utgick ifrån att de skulle tala om sina lärosätens forskningsframgångar, men där han nästan enbart pratade om Harvards satsningar inom utbildningsområdet – ”och framför allt om sina duktiga lärare och framgångsrika studenter”. Naturligtvis kan man lära av denna incident, kanske bör man vika posterna i konsistoriet till personer med olika perspektiv för att lyfta specifika frågor. Personer som arbetar inom kliniken är också oroliga över det fokus som KI har. Om man vill åt en kulturförändring – och lyfta KI från forskningsinstitut till universitet – krävs stora satsningar, och resurser, samt ett långsiktigt tänkande. Tyvärr är utbildningsperspektivet ovanligt ju högre upp inom KIs organisation man kommer. Frågan är om rektor vill och kan ändra på detta. Detta är ett av många exempel där jag anser att utbildningsfrågor på KI systematiskt marginaliseras. Om man vill arbeta för förändring måste man systematiskt börja föra in utbildningsfrågorna på alla nivåer så att de blir centrala och självklara att lyfta fram – även för rektor.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Den 24 september anordnades vid KI et SHERN-seminarium (www.swednetworks.se/shern) med Vicky Gunn från Glasgow University. Titeln var: Do research-teaching linkaging have anything to do with students’ working life? Vicky började med att hän...

Anne Mette Mörke, Aarhus Universitet, Center for Medicinsk Uddannelse är docent i medicinsk pedagogik besökte oss på Centrum för Medicinsk Pedagogik den 24 april 2012. Hon arbetar vid en forskningsenhet med akademiska tjänster där forskning och utbil...

Sedan Myndigheten för nätverk och samverkan i högre utbildning lades ner finns i Sverige ingen oberoende enhet som intresserar sig för att lägga tid, och resurser, på att problematisera och undersöka systematiska förändringar inom högskolan. Swednet ...

Hej,Jag har nyligen tagit del av rapporten 'Generell vägledning för självvärdering i Högskoleverkets system för kvalitetsutvärdering 2011-2014'. På sidan 11 i denna rapport ombeds utbildningarna redovisa Lärarkompetens och lärarkapacitet. Till min oe...

Swednetkonferens 5 maj 2011. Keynote: Björn Stensaker, Oslo Universitet   Pedagogisk utviklingsarbeid – fra individorientering til organisasjonsfokus?   Stensaker började med att berätta att han ursprungligen är statsvetare och organi...