I Canada köpte jag boken Foucault for beginners. En perfekt bok att ha med sig på bussen och T-banan till och från jobbet visade det sig. Kontentan av hans fem stora verk finns summerade och beskrivna på ett lättillgängligt sätt. Jag minns att jag läste Foucault när jag pluggade sociologi i Lund, men jag måste erkänna att jag då inte fick tag på vad det hela egentligen handlade om. Nu däremot måste jag säga att hans tankegångar är otroligt intressanta, stora och intressanta!

Sammanfattningsvis så kan man väl säga att han ser samhället genom en lins där maktrelationer och maktutövande är centrala. Detta framträder framför allt när man tittar på vad som är normalt och vad som räknas som onormalt. Det innebär att det sätt som man ser på, och det sätt som man benämner något, säger något om vad man accepterar som över- respektive underordnat. Foucaults 1:a verk handlar om vad som anses vara 'madness', galenskap. När han studerat samhällets uppfattning av galenskap över tid från medeltiden och framåt visar det sig (så klart) att uppfattningen har förändrats. Det som är intressant tycker jag är att han återkommer till detta med galenskap igen och igen. Troligen har detta att göra med att han själv gick i psykoanalys och under perioder av sitt liv hamnade i händerna på 'vården' vad jag förstår.

I hans andra verk 'The Birth of the Clinic', blir det han skriver än mer intressant ur ett medicinsk-pedagogiskt perspektiv. Han beskriver hur sjukhuset och universitetet länge var två separata institutioner, något som förändrades efter den Franska Revolutionen, vad jag förstår. Då hade man återgått till att sjuka skulle behandlas hemma, och att ingen hade mer kunskap än någon annan och därför hade läkarna plötsligt ingenstans att lära sig bli läkare. Så småningom insåg man orimligheten i detta och universitetssjukhusen började växa fram. The birth of the clinic.

Här började man undervisa i sjukhusmiljö. Det blev vanligt att överläkaren tog med sig kandidater på sina ronder, där de fick lära sig i praktiken. Professorn i medicin fick mycket makt genom att han examinerade både patienter och studenter (examined). Samtidigt tog han en risk eftersom om han gjorde ett misstag skulle det ske framför studenternas ögon. Patienterna accepterar detta - ja de kanske dog, men i så fall för en nobel sak - kunskapens utveckling. I detta läget börjar också olika sjukdomar få olika kliniker. Sjukdomen är det som är intressant, inte individen. Ju ovanligare sjukdom, desto intressantare patient. Det spatiala utrymmet mellan sjukdomarna får betydelse och läkarens blick, 'gaze', undslipper inget.

Hur ser detta ut idag? Hur ser maktrelationerna ut i sjukhusvärlden och hur är den relaterad till den akademiska världen. På ett universitetssjukhus som Karolinska är det t ex självklart att överläkaren har disputerat - vetenskaplighet och expertis inom professionen ska gå hand i hand. Vad vinner man på detta? Nu föreligger förslag från KIs ledning att man ska kunna bli docent genom att uppvisa expertis vetenskapligt - pedagogiskt - eller kliniskt. Bra! Tycker många med mig. Gå från implicita strukturer till mer explicita, och ge erkännande för expertis inom pedagogisk och klinisk verksamhet som går hand i hand med vetenskapligheten!