Är på en konferens i Tartu, Estland på temat ”University teaching as scholarship”. Första key-note-presentationen var med Prof Kirsti Lonka från Finland. En intressant sak som hon tog upp:

- Enligt studier i Finland anser alumnipersoner som studerat vid Helsingfors universitet att 60% av de kompetenser de använder i sitt arbete har de varit tvungna att lära sig efter sin utbildning. Hur ser detta ut i Sverige?

Kirsti talade om vikten av intresse för sina studier och dess korrelation med att lyckas i sina studier. Det är lätt att då tänka att ”jamen de som är intresserade lär sig och de andra gör det inte”. Enligt forskning (Hidi & Renninger, 2006) visar det sig dock att intresse är beroende av flera olika aspekter, däribland förförståelse och vilken nivå av stress eller ångest man upplever. Hon ritade upp en ’fyrfältare’(the four-channel model of flow av Csikscentmihalyi, 1993) enligt nedan: bild kommer snart.

Csikzenmihaly introducerade begreppet Flow, vilket kan sagas stå för den optimala, känslomässiga erfarenheten. Flow är den dynamiska styrkan i intellektuell utveckling. Lonka menade att högre utbildning borde vara optimal för att skapa Flow, hos studenter, och akademiker. Hon visade på en studie som hon bidragit i (Litmanen & Lonka, 2008) som visat att folk glömmer den oro eller stress de upplever i en uppgift, men minns flow. Genom att i det s k CASS-projektet, där studenter har ombetts fylla i sin emotionella sinnesstämning vid olika tidpunkter under dagen, har det blivit möjligt att visa att flow väldigt ofta följer på en upplevelse av ångest eller stress. Detta kan vara ett stöd för studenter. Optimala miljöer för att flow ska skapas verkar vara när man arbetar i mindre grupp, eller i biblioteket. Med andra ord är ’boredom – att vara uttråkad – betydlidligt sämre för lärandet än anxiety/ oro eller stress

Ola Fransson, idéhistoriker från Malmö Högskola tog vid efter förmiddagsfikat på Swednets forskningsdagar och talade om ’Varför högskolepedagogik just nu?’.

Franssons forskning ägnar sig åt att inventera professionsutbildning i högskolan. Mest på lärarutbildningen och kopplingen till hur lärarutbildningen som profession hanterar politisk policy. Vad händer med politiska besluts väg genom det akademiska systemet? Vilka typer av motstånd finns och vilka kanaler finns för att hantera signalerna?

Rubriken på seminariet genererar kanske några självklara svar, men Franssons ambition var att under seminariet transformera frågan. En mer relevant fråga är kanske ’Varför högskolepedagogik först nu?” Det finns så mycket som indikerar på varför man ska ägna sig åt högskolepedagogik: ökningen av antal studenter, studenternas bakgrund med att inte bara ha akademikerbakgrund, den ökade heterogeniteten med kulturella olikheter i bakgrund och inte minst att antalet utbildningar har ökat, liksom innehållet och formen för dessa. Detta har pågått från 1960-talet. Man kan därför fråga sig varför det har tagit så lång tid för högskolepedagogiken att slå igenom. Franssons svar på detta är att det klassiska universitetet inte har pedagogik som en del av systemet. Detta är kopplat till den s k Humboldt-traditionen om universitetets uppgift, där undervisning och forskning går hand i hand. Det är ett pedagogiskt ideal som har motarbetat att se pedagogiken som separerad från själva forskningen. Dessutom menar Fransson att det är ämnesinstitutionerna och ämnets utveckling som är det centrala. I det så kallade organisatoriska idealet finns en idé om hur kollegialiteten fungerar som kärna i universitetet, där forskningskompetensen är det centrala.

Under 1900-talet blir tyngdpunkten på forskning starkare och starkare. Högre utbildning, vars ursprungliga idé handlade om att utbilda på vetenskaplig grund, har mer och mer fokuserat på forskningen, vilken har sökt sig till det akademiska.

Utvecklingen mellan 1960-talet och idag.

Vad har betydelse för högskolepedagogiken? Fransson menar att händelser som högskolereformen 1977, var väldigt centrala. Reformen 1977 handlade om att man skulle göra om hela universitetet och sättet att använda sig av universitetet. Tidigare hade den varit en slags individuell rättighet att söka sig till, givet att man hade tillräckliga bakgrundskunskaper. Under 1960-talet fram till 1977 förändrades detta, från att vara en individuell rättighet till att bli ett instrument för det politiska systemet att definiera och ha samhälleliga behov. Ett instrument att hantera samhällets olika aspekter.

I och med att man akademiserar utbildningen blir den bättre, var ett antagande som man hade (och har). Detta är naturligtvis inte säkert. Allt skulle tryckas in i den akademiska formen. Lärarutbildning anser Fransson är ett typexempel på denna konflikt. 1977 års reform var ett välfärdspolitiskt projekt med syfte att bidra till den ekonomiska tillväxten. Dessutom skulle den påverka den regionala utvecklingen, framförallt senare på 1990-talet, där varje del av Sverige skulle ha sin egen högskola. Såsmåningom menar Fransson att Humboldttraditionen har blivit en motdiskurs mot detta. Den blir en diskurs bland många andra. Man börjar diskutera på ett nytt sätt. Diskussionen om ’bildning’ är ett tecken på detta – eftersom bildning inte längre är en självklarhet i högskoleutbildningen. Idag ska alla bli professionella.

Sammanfattningsvis finns det tydliga aspekter i högskolans utveckling som talar för att högskolepedagogiken ska lyftas, menar Fransson. Det är den långa historiska malströmmen som pockar på en högskolepedagogik.” Vad Fransson menar kommer in från sidan är frågan om syftet med det övergripandet syftet med högskoleprocessen: Bolognaprocessen. Att gå från lärarcentrerad till studencentrerat och målorienterat pedagogiskt synsätt (prop 2004/05 162). Fransson tycker att detta är oerhört provocerande.

En kommentar som kom upp är att det finns en skillnad mellan olika utbildningar. Professionsutbildningar har tagit emot Bolognaprocessen med ganska öppna armar, medan för de klassiska disciplinfokuserade utbildningarna ser man det som en dödsstöt för Humboldtidealet.

Fransson menar att det finns en anpassningsideologi som ligger till grund för Bologna-processen. En av de viktigaste aspekterna av utbildningen bör vara kritiskt tänkande, men detta skrivs ut ur universiteten i och med Bologna. Detta är väldigt problematiskt.

En annan kommentar är att det finns fler intressenter för högskoleutbildning. Det handlar om en maktkamp där man justerar för tidigare ’försummelser’.

Fransson ifrågasätter hur mycket som försvinner ut med badvattnet när vi börjar fokusera på anställningsbarhet osv. Dock, som någon tillade, kan innebörden av ’anställningsbarhet’ omförhandlas till att betyda något annat än enbart en instrumentell syn på att vi utbildar bara för anställning.

Anställningsbarhet – Generiska kompetenser – Entrepreneurskap

Vi akademiker gillar hur det var när vi kom in i systemet, och är ganska förändringsobenägna under vår fortsatta väg genom systemet.

Vad gäller påverkansfaktorerna och förutsättningarna för att vara lärare vid en högskola tar Frannson upp en tredje bakgrundsfaktor –new public management. Han menar att det intressanta är det som delvis överlappar med Bolognaprocessen. Det handlar om kundtillfredsställelse, kostnadsmedvetenhet, saker ska överättas i kvantifierbara mått, decentralisering, målstyrning istället för regelstyrning. Högskolesektorn är den sista skansen mot NPM. Landstingen och vården höll stånd länge, men NPM är tämligen integrerad där, nu ska det helt in i universitetet.

Fransson berättade en anekdot kring sin syn på en kursplan – som ett kontrakt mellan honom och studenterna. När han första gången efter Bolognareformen hade skickat iväg sin vanliga kursplan, fick han tillbaka den med massor av missnöjda kommentarer. Han undrar om vi som delvis arbetar med att implementera Bologna-reformen tänker på att vi förmedlar New Publish Management? Ja, säger gruppen, vi måste, men vi måste också problematisera. Vi vill ha det akademiska samtalet, skapa utrymme för reflektion.

Fransson menar at NPM blir boven för allt möjligt, men det är en del i en längre utveckling. Det som är nytt som är viktigt och tillför en extra touch är att det handlar om en förändring av identiteten. Vi gör om alla till managers, och därmed en del i styrningen.

Biggs och SOLO-taxonomin och delar av det innehåll som finns i många högskolepedagogiska kurser har ’kapats’ av NPM. Men röster ifrågasätter om vi hellre skulle gå tillbaks till regelstyrningen?

Fransson avslutar med att hänvisa till tre diskretionsformer. Diskretion betyder ’handlingsutrymme’ – man kan tänka sig det i form av en donut. Detta är något som jag förstod som resultat av hans forskning och handlade om tre olika förhållningssätt till vad professionalism innebär.

Det första handlade om lika behandling, att alla är lika inför lagen, t ex jurister. Ett professionellt omdöme fälls med ledning av rättsliga normer.

Det andra innebar reproducerbarhet . – ett professionellt omdöme ska vara likadant från ett fall till ett annat (medicin) Evidens. Gemensam nämnare för den första och andra diskretionsformen är att arbetets framgång handlar om att reproducera samma behandling i det enskilda fallet som i andra liknande fall.

Det trejde handlar om individualisering – Det professionella omdömet måste individanpassas (Socionomer, psykologer, lärare) Inom högskolan menade Fransson att tendensen är för alla att anpassa sig till det andra förhållningssättet, där medicin är förebilden. Han menade att Bolognaprocessen och NPM tvingar universitetslärarna mot 2.

Bok: Tillit eller förtroende för professionen, kommer att ges ut på Gleerups

Mats Benner – specialist på områdena forskningspolitik, universitetspolitik, organisation och ledning talade den 27 januari på Swednets forskningsdagar i Malmö. Titeln på hans seminarium var Hur skriver man en ansökan som beviljas? Tricks of the Trade

När Mats Benner började forskning inom detta område, under Carl Thams tid, fanns en någorlunda balans i systemet menade han. Substantiellt var det småsaker som hände under den tiden. Sedan dess har forskningspolitiken släppts lös, väldigt mycket till nackdel, där de tre uppgifterna skaver mot varandra. Hela idén med universitetet är i upplösningstendenser enligt Mats. ”Ve er som är satta att sätta tiden rätt” sa han med ett leende. Det ni som arbetar med pedagogisk utveckling gör är att försöka ’hela’ universitetet.

Sedan en tid tillbaka försöker  Benner nu söka sig tillbaka till frågan om vad ett universitet ÄR på lite olika sätt. Tricks of the trade, heter rubriken på detta seminarium, men när Mats tittar igenom sin log av ansökningar så är det en del toppar och en del dalar (naturligtvis). Därför tänkte Mats tackla frågan som en strukturell fråga, accompagnerad av personliga reflektioner.

Mötet mellan den individuella banan och forskningsmöjligheten är intressant.

Hur ska man förstå forskningsfinansiering?

Benner menade att det finns en pådyvlad professionalitet kring vad som krävs för att få forskningsfinansiering som inte fanns för 10-15 år sedan. Idag finns kriterier som lägger tyngdpunkten på vissa ord:

Track record – professionella evaluators

Genomförbaret/ feasability

Management

Branding

Cutting edge, både innovativt och excellent

Detta är tunga ord ur en finansiärs perspektiv, föreställningar om vad som är god vetenskap. Benner har ägnat sig åt att förstå denna logik, snarare än att ’leva den’. Ju mer man utvärderar, desto mer professionaliseras själva utvärderingsrollen. Denna grupp har vuxit i betydelse inte bara i andras utan också i sina egna ögon. I takt med att ansökningar och ’funding’ har blivit ett mer laddat område, har utvärderarnas roll förstärkts.

Sociologi och pedagogik var för ett bra tag sedan själva samfundet inom samhällsvetenskapen. Men dessa ämnen har i någon mån lösts upp och gått över i statsvetenskap och organisationsvetenskap. Det är ett fält som finns kvar och har vuxit som samhällsinstitution, inte minst högskolepedagogik. Problemen är ju inte mindre än de var för 30-40 år sedan. Så här finns ju egentligen förutsättningar. Nackdelen med att tillhöra ett fördefinierat fält är att man kan döma sig själv väldigt lätt ’ är jag en tillräckligt bra molekylärbiolog?’ Dock krävs en del saker för den odefinierade gruppen och därför måste vi tänka på hur finansiärerna tänker.

”Jag ger hellre stöd till en A-person med en B-idé, än en B-person med en A-idé” – detta menar Benner har uttryckts av någon inom VR. Detta är trick of the trade. Världen ser ut så här och många har tagit till sig detta. Vad man än må tycka om det.

En annan tendens är kollektiviseringen

Vad beror det på att man vill hitta forskningskollektiv istället för glada och idérika individer. Vi har hamnat i en marknadsideologisk ’visp’ samhällsekonomiskt, menar Benner – men inom forskningen har en planekonomisk dogm kommit tillbaka. Idén om att man samplanerar individer, forskningsprogram, stakeholders och därmed ska få ut något distinkt.

Forskning är alldeles för stort och för viktigt för att lämnas åt slumpen. Det är en skev konkurrens inom forskning eftersom det finns vissa föreställningar om hur det goda och rätta ska se ut.

Hierarkierna i den naturvetenskapliga världen är väldigt självklara. Man arbetar i team, eller är teamledare. Problem uppstår egentligen endast när grupper ska gå ihop. Den byråkratiska ytan av forskningspolitiken penetrerar vår värld. Forskningen är (och ska vara) konkurrensutsatt. Den positiva äregirigheten är att det är drivna personer också i den samhälleliga rollen. Men om man kommer från en kunskapsdomän som är obekväm med denna paradigmatiska förståelsen av vad god vetenskap är, och är under ’formering’ – hur ska man se på det här?

Goda råd till en utbildningsforskare är att ställa frågan:

Vad finns det för något att lära sig av den här typen av forskningspolitisk dogmatik? Den grad av icke-professionalism som präglade Mats egen utbildning är inte förebildlig. Vill du ha ett seminarium, så håll det. En exceptionell frihet och oansvarig inställning till vad man förvaltar. Detta ledde ibland till en lokal kult, en aristokratisk hållning i traditioner och arbetssätt, men samtidigt finns det något i målmedvetenheten som är bra att förhålla sig till. Hur skapar vi mekanismer för att arbeta fram till det som vi vill göra?

Är området politiskt/ ekonomiskt ’hett’`?

Det är inte svårt att lista 10 saker i högskolesystemet som är utmaningar respektive experiment? T ex autonomiutredningen som vänder upp och ner på allt.

Att följa utvecklingen och effekterna, t ex vad händer med lärarrollen när man har en så otroligt stark inriktning mot att detta är det sätt man skapar ’cred’? Utbildningen?

Hela typen av förståelse för hur förskjutningar i en ände påverkar vad som händer i andra ändan.

En kommentar från auditoriet var att man gör en nödvändig (men inte tillräcklig) aktivitet, att lägga ut kravet på högskolepedagogisk kompetens (BHU). Hur får vi detta med undervisning att fungera ändå. De flesta lärare går in med sin personliga auktoritet för att upprätthålla undervisningen. Där finns innovationskraften i vad vi gör finns.

Cutting edge: adaptiva försöken, framväxten. Man riskerar att låsa in vårt arbete i utvecklingsarbete istället för att också intellektualisera kring den. Poängen är att idealt tillstånd utan någon slags praxisbaserad erfarenhet blir det inte särskilt bra kunskapsutveckling.

Katarina Mårtensson: Vi och vår verksamhet befinner sig inom många olika spänningsfält, staten, universitetet, lärarna. Vi ska bidra till professionalisering av lärarrollen samtidigt som de lever i de här olika kriterierna som påverkar dem osv.

Skulle vara väldigt spännande att se vad som hände, konsekvenser för professionerna, att professionsutbildningarna skulle akademiseras. Forskning kring den beprövade erfarenhetens potential, är en idé.

Vi har en oerhörd mängd erfarenheter och kunskap som behöver systematiseras, fogas in i ett sammahang. Vad är ett universitet t ex? De tre uppgifterna. Håller Universitets historiska roll på att lösas upp?

Branda detta som en ödesfråga! Det finns en idé om hur det hänger ihop.