Jag funderar mycket på hur det kommer sig att Karolinska Institutet överlämnar så mycket av kontrollen och inflytandet kring kvalitetsarbete till olika centrala administrativa enheter och därmed tydligt lägger tyngdvikten vid ett byråkratiskt organisationsideal (Stensaker, 2006). Min kollega Maria, som jag lunchade med idag uttryckte det i form av skillnaden mellan kvalitetssäkring (quality assurance) och kvalitetsutveckling (quality enhancement), vilket det ligger mycket i. Om man fokuserar på kvalitetssäkring, kan man överlämna det till olika administratörer. Man kräver in olika rapporter, verksamhetsberättelser, och försöker med alla medel försäkra sig om en lägstanivå på kvaliteten. Alla ska kunna visa att man har tagit hänsyn till genus och mångfaldsfrågor, att man utvärderar sina kurser, att man examinerar studenterna på ett bra sätt. I bästa fall ska man även tala om vilka områden man arbetar med utveckling kring. Eftersom de som krävs på alla dessa rapporter och verksamhetsberättelser inte egentligen får ( eller tar sig) mer resurser för att utföra detta (extra) arbete, är det inte alltid som rapporterna egentligen speglar hela verkligheten. Många prefekter skriver nog dessa rapporter utan att tala med alla sina anställda, förankra eller tala om utvecklingspotentialen, uppföljning och progression i de initiativ som görs inom verksamheten. De vill kanske inte störa verksamheten med för mycket frågor (för det finns det ju heller inte resurser avsatt för). Det skulle innebära att man måste lägga tid på att diskutera verksamheten istället för att t ex planera och utveckla undervisningen. Alltså skapas en bild som bygger på några få personers uppfattning om verksamheten. Ibland stämmer de säkert ganska bra överens, ibland inte.

Hur skulle det se ut om man istället fokuserade på kvalitetsutveckling?

Min övertygelse är att man då skulle vara tvungen att överlämna frågan om kvalitet till de som arbetar med verksamheten (undervisning och forskning). Man skulle behöva betydligt färre administratörer centralt och börja fokusera på kompetensutveckling och professionalisering av de akademiker som är centrala för verksamhetens utförande och utveckling. Man skulle behöva våga tillämpa samma vetenskapliga ideal inåt i organisationen/ universitetet, som man använder när man tar för självklart att forskare är rigorösa, etiska och systematiska i sitt forskningsarbete inom olika forskningsfält. Man skulle behöva ge tid och resurser för att skapa en högkvalitativ lärande organisation på fler plan än bara forskningsresultaten. Man skulle behöva granska sina egna processer i allt från hur undervisning bedrivs, utvecklas, bedrivs till hur forskning och ledarskap bedrivs och utvecklas. Det är inte enkelt - men ett universitet som KI borde vilja våga. Jämställdhet, likabehandling, utvärdering, studenten och patienten i centrum osv, skulle bli föremål för kreativitet och idéer istället för krav på lägstanivån.

Leading a university where teaching is valued.

Sammanfattningsvis menar Lanares att om man värderar utbildningskvalitet bör man ge ett tydligt budskap, lägga beslut om policy och även beslut om aktiviteter i linje med denna värdering. Som ledare för ett universitet bör man visa på ett tydligt budskap där man försöker transformera värderingarna till verkligheten. Ett exempel på detta som talar sitt tydliga språk, och som snabbt sprider sig inom organisationen, var något som genomfördes vid Lausannes Universitet. Man satte upp krav för alla som skulle anställas som lektorer, och professorer, alla som någon gång skulle kunna tänkas undervisa studenter på någon nivå, från grundnivå till doktorandnivå, att de skulle ha tillräckliga pedagogiska meriter beskrivna i en pedagogisk portfölj. När två personer med höga forskarmeriter inte fick tjänst pga avsaknad av pedagogiska meriter började en förändring ske. Det finns dessutom enligt Lanares forskning som visar att det är först när man på detta sätt menar allvar med sina värderingar, som en kulturförändring till fördel för utbildningskvaliteten är möjlig.

Jacques Lanares, vice rector vid Lausanne Universitetet presenterade en keynote på konferensen 'Teaching as a scholarship?' i Estland i Januari. Detta är mina anteckningar från hans föredrag.

Sedan 2005 har de schweiziska universiteteten mer autonomi än tidigare från staten. Han menade att vi borde värdera undervisning högre. Lausanne är ett forskningsuniversitet, det högst rankade i Europa (KI är femma) utifrån medeltal v g citations per article. Han försökte i sin keynote svara på frågorna Varför det är så viktigt att utveckla en kvalitetskultur kring undervisning och lärande? Hur kan man göra det, vad är ledarskapets roll?

Lanares första svar på frågorna var: Av politiska skäl

Vi är mer ansvariga pga den nya autonomin, och pga Bologna-processen. I början av Bolognaprocessen var kvalitetssäkring väldigt centralt, dock har det blivit mindre tydligt med åren. 2003 bestämda Bolognagruppen att kvalitet är upp till varje universitet att ansvara för. Mer ansvar till universiteten med andra ord – detta stämmer ju väl överens med vad regeringen i Sverige beslutat här.

En annan anledning att utveckla en kvalitetskultur kring undervisning och lärande är av ekonomiska skäl: Employabilityproblemet: Färre än 5% kommer att arbeta inom universitetet efter examen, vad gör vi med de andra 95%?

Dessutom nämnde han så klart de pedagogiska skälen: Undervisning och förstående för lärande har förändrats. Massifieringen av utbildningen har haft effekter. Det är idag en diversifierad studentgrupp. Samt att det blivit ett ökat fokus på studenters lärande.

Hur kan vi utveckla en kvalitetskultur kring undervisning?

Kvalitetskultur är ett trendigt ord, men det skulle kunna vara ett trevligt ord utan att något händer. När vi talar om kvalitet står vi inför en dubbel paradox menar Lanares. Man letar efter det men vill kanske inte riktigt ha det. Kvalitetsmekanismer existerar då men ökar inte alltid kvaliteten.

Vi har idéer om hur man bygger ett bra system, men hur kan vi integrera det i våra verksamheter?

EUA 2006 såg kvalitet som ett delat värde och kollektivt ansvar för alla medlemmar vid ett universitet. Kvalitet kan därmed vara ett missledande ord: Dett kan ses som ett värde, en process + andra definitioner. Vi kommer aldrig att hitta en gemensam definitinon menade Lanares.

Som värde betyder kvalitet att man ansluter sig till att verka för kontinuerlig förbättring. Som process kan man göra det, mast med olika underliggande värderingar. När alla vid ett universitet erkänner enhetligheten och relevansen av kvalitetsprocesser blir de aktivt medverkande i implementeringen av dessa (Lanares, 2006).

Lanares menar att värderingar är i hjärtat av organisationskulturen.

Man hör ofta att man ska utveckla EN kvalitetskultur, men det finns inte bara en, menar Lanares. Det samvarierar flera vid ett universitet. Olika värderingar skapar olika kvalitetskulturer. T ex fokus på normativ kultur eller utvecklingskultur.

Ghandi sade: If you wan to change the world you must BE the world you want to see.

Lanares undrade hur vi bevisar för oss själva och andra att dessa värderingar är viktiga? Ett nyckelord är ’coherence’. Värderingar, kvalitetsbegrepp och praktiska modaliteter, individuella och kollektiva verksamheter – implementering. Att identifiera värderingarna. Hur ser vi undervisning och lärande? Kvalitetsbegreppet kommer från industrin, specifikt från bilindustrin eftersom det är lineärt tänkande. Därför måste vi funder över om vi ser universitetet som en fabrik, eller om och hur i så fall vi vill skapa diversitet?

Det är svårt att visa på samband mellan kvaliteten på undervisningen och hur studenterna ’blir’. Undervisning och lärande är en komplex process där systematisk analys och reflexivitet är centrala.

Vad är då ledarskapets roll i att utveckla en kvalitetskultur?

Först och främst menade Lanares att ledarna har en kritisk roll, något som har visat sig i ett stort antal publikationer, t ex Dickson and Mitchelson, 2007, och OECD-rapport (helt ny). Men det finns två huvudutmaningar:

1. Att etablera och upprätthålla koherensen I systemet. Länkar mellan universitetets strategi, att skapa stöd för innovation och förändring, att säkerställa kontinuiteten och att reglera ’spänningar’ i kvalitetssystemet. Alla kvalitetssystem är system som innebär spänningar mellan politik/ universitetsledningen – och lärare och studenter i det här fallet. Man behöver hitta en balans. T ex I fråga om hur mycket auktioritet som behöver utövas och hur mycket egen ledning som kan förväntas, samt mellan variationen och homogeniteten. För mycket av det ena kan få oönskade effekter.

1. Att skapa och stödja “adhesion to values and principles”. Att skapa en samverkan kring visionen och värderingarna, meritera interaktion och kommunikation, att säkerställa att besluten ligger i linje med värderingarna och tydliggöra relationen mellan beslut och värderingar, att vara försiktig med och använda resurser på rätt sätt så att man inte behöver börja från början hela tiden. Centrala ord är kommunikation, just in time, och ett återkommande, förankrat och tillämpat språk kring värderingarna.

Maart Norma, ordförande i det estniska nätverket för pedagogiska utvecklare berättade vid en presentation att han bestämde sig för att skapa en tävling mellan de olika tekniska fakulteterna på University of Tartu på basis av deras studentkursvärderingar. Det var svårt att se någon skillnad mellan programmen. Dessvärre verkar det inte som att programmen brydde sig så mycket om dessa siffror – Normas tolkning var att det handlar om var pengarna kommer ifrån (forskning). Förslaget var att managers måste ta tag i de lärare som ligger längst ner på skalan och belöna de som ligger högst upp på skalan. De som är i mitten borde få uppmärksamhet och stöd för att ta sig upp på den högsta nivån.

Personligen är jag tveksam till detta sätt att arbeta med kursvärderingar. Genom att enbart fokusera på läraren som individ blir det en tydlig signal även till studenterna att det är ett 'lärarcentrerat' förhållningssätt. Istället för att uppmuntra studenterna att fundera över om de har lärt sig något och hur bland andra läraren har bidragit till lärandet, men kanske även de aktiviteter som man engagerat sig i genom kursen, blir det en ensidig fokusering på läraren.

I Australien har Paul Ramsden utvecklat ett kursvärderingsformulär för nära 15 år sedan nu, the Course Experience Questionnaire, som fokuserar på helheten och sätter lärandet i centrum. Det är detta formulär som man använt vid Lunds Tekniska Högskola i många år och som har gjort det möjligt att visa på förändringar i studenternas upplevelser och lärande (Olsson, Roxå och Mårtensson). På KI håller formuläret på att testas på några få kurser för att förhoppningsvis användas i full skala nästa termin.

Jag menar inte att läraren inte är viktig. Läraren är jätteviktig! MEN, studenternas lärande är det som bör sättas i centrum och därmed borde det i första hand vara fråga om att utvärdera den miljö (där ju läraren oftast ingår som en viktig del) som man (oftast läraren eller någon kursansvarig) skapar för att underlätta studenternas lärande.

Är på en konferens i Tartu, Estland på temat ”University teaching as scholarship”. Första key-note-presentationen var med Prof Kirsti Lonka från Finland. En intressant sak som hon tog upp:

- Enligt studier i Finland anser alumnipersoner som studerat vid Helsingfors universitet att 60% av de kompetenser de använder i sitt arbete har de varit tvungna att lära sig efter sin utbildning. Hur ser detta ut i Sverige?

Kirsti talade om vikten av intresse för sina studier och dess korrelation med att lyckas i sina studier. Det är lätt att då tänka att ”jamen de som är intresserade lär sig och de andra gör det inte”. Enligt forskning (Hidi & Renninger, 2006) visar det sig dock att intresse är beroende av flera olika aspekter, däribland förförståelse och vilken nivå av stress eller ångest man upplever. Hon ritade upp en ’fyrfältare’(the four-channel model of flow av Csikscentmihalyi, 1993) enligt nedan: bild kommer snart.

Csikzenmihaly introducerade begreppet Flow, vilket kan sagas stå för den optimala, känslomässiga erfarenheten. Flow är den dynamiska styrkan i intellektuell utveckling. Lonka menade att högre utbildning borde vara optimal för att skapa Flow, hos studenter, och akademiker. Hon visade på en studie som hon bidragit i (Litmanen & Lonka, 2008) som visat att folk glömmer den oro eller stress de upplever i en uppgift, men minns flow. Genom att i det s k CASS-projektet, där studenter har ombetts fylla i sin emotionella sinnesstämning vid olika tidpunkter under dagen, har det blivit möjligt att visa att flow väldigt ofta följer på en upplevelse av ångest eller stress. Detta kan vara ett stöd för studenter. Optimala miljöer för att flow ska skapas verkar vara när man arbetar i mindre grupp, eller i biblioteket. Med andra ord är ’boredom – att vara uttråkad – betydlidligt sämre för lärandet än anxiety/ oro eller stress

Ola Fransson, idéhistoriker från Malmö Högskola tog vid efter förmiddagsfikat på Swednets forskningsdagar och talade om ’Varför högskolepedagogik just nu?’.

Franssons forskning ägnar sig åt att inventera professionsutbildning i högskolan. Mest på lärarutbildningen och kopplingen till hur lärarutbildningen som profession hanterar politisk policy. Vad händer med politiska besluts väg genom det akademiska systemet? Vilka typer av motstånd finns och vilka kanaler finns för att hantera signalerna?

Rubriken på seminariet genererar kanske några självklara svar, men Franssons ambition var att under seminariet transformera frågan. En mer relevant fråga är kanske ’Varför högskolepedagogik först nu?” Det finns så mycket som indikerar på varför man ska ägna sig åt högskolepedagogik: ökningen av antal studenter, studenternas bakgrund med att inte bara ha akademikerbakgrund, den ökade heterogeniteten med kulturella olikheter i bakgrund och inte minst att antalet utbildningar har ökat, liksom innehållet och formen för dessa. Detta har pågått från 1960-talet. Man kan därför fråga sig varför det har tagit så lång tid för högskolepedagogiken att slå igenom. Franssons svar på detta är att det klassiska universitetet inte har pedagogik som en del av systemet. Detta är kopplat till den s k Humboldt-traditionen om universitetets uppgift, där undervisning och forskning går hand i hand. Det är ett pedagogiskt ideal som har motarbetat att se pedagogiken som separerad från själva forskningen. Dessutom menar Fransson att det är ämnesinstitutionerna och ämnets utveckling som är det centrala. I det så kallade organisatoriska idealet finns en idé om hur kollegialiteten fungerar som kärna i universitetet, där forskningskompetensen är det centrala.

Under 1900-talet blir tyngdpunkten på forskning starkare och starkare. Högre utbildning, vars ursprungliga idé handlade om att utbilda på vetenskaplig grund, har mer och mer fokuserat på forskningen, vilken har sökt sig till det akademiska.

Utvecklingen mellan 1960-talet och idag.

Vad har betydelse för högskolepedagogiken? Fransson menar att händelser som högskolereformen 1977, var väldigt centrala. Reformen 1977 handlade om att man skulle göra om hela universitetet och sättet att använda sig av universitetet. Tidigare hade den varit en slags individuell rättighet att söka sig till, givet att man hade tillräckliga bakgrundskunskaper. Under 1960-talet fram till 1977 förändrades detta, från att vara en individuell rättighet till att bli ett instrument för det politiska systemet att definiera och ha samhälleliga behov. Ett instrument att hantera samhällets olika aspekter.

I och med att man akademiserar utbildningen blir den bättre, var ett antagande som man hade (och har). Detta är naturligtvis inte säkert. Allt skulle tryckas in i den akademiska formen. Lärarutbildning anser Fransson är ett typexempel på denna konflikt. 1977 års reform var ett välfärdspolitiskt projekt med syfte att bidra till den ekonomiska tillväxten. Dessutom skulle den påverka den regionala utvecklingen, framförallt senare på 1990-talet, där varje del av Sverige skulle ha sin egen högskola. Såsmåningom menar Fransson att Humboldttraditionen har blivit en motdiskurs mot detta. Den blir en diskurs bland många andra. Man börjar diskutera på ett nytt sätt. Diskussionen om ’bildning’ är ett tecken på detta – eftersom bildning inte längre är en självklarhet i högskoleutbildningen. Idag ska alla bli professionella.

Sammanfattningsvis finns det tydliga aspekter i högskolans utveckling som talar för att högskolepedagogiken ska lyftas, menar Fransson. Det är den långa historiska malströmmen som pockar på en högskolepedagogik.” Vad Fransson menar kommer in från sidan är frågan om syftet med det övergripandet syftet med högskoleprocessen: Bolognaprocessen. Att gå från lärarcentrerad till studencentrerat och målorienterat pedagogiskt synsätt (prop 2004/05 162). Fransson tycker att detta är oerhört provocerande.

En kommentar som kom upp är att det finns en skillnad mellan olika utbildningar. Professionsutbildningar har tagit emot Bolognaprocessen med ganska öppna armar, medan för de klassiska disciplinfokuserade utbildningarna ser man det som en dödsstöt för Humboldtidealet.

Fransson menar att det finns en anpassningsideologi som ligger till grund för Bologna-processen. En av de viktigaste aspekterna av utbildningen bör vara kritiskt tänkande, men detta skrivs ut ur universiteten i och med Bologna. Detta är väldigt problematiskt.

En annan kommentar är att det finns fler intressenter för högskoleutbildning. Det handlar om en maktkamp där man justerar för tidigare ’försummelser’.

Fransson ifrågasätter hur mycket som försvinner ut med badvattnet när vi börjar fokusera på anställningsbarhet osv. Dock, som någon tillade, kan innebörden av ’anställningsbarhet’ omförhandlas till att betyda något annat än enbart en instrumentell syn på att vi utbildar bara för anställning.

Anställningsbarhet – Generiska kompetenser – Entrepreneurskap

Vi akademiker gillar hur det var när vi kom in i systemet, och är ganska förändringsobenägna under vår fortsatta väg genom systemet.

Vad gäller påverkansfaktorerna och förutsättningarna för att vara lärare vid en högskola tar Frannson upp en tredje bakgrundsfaktor –new public management. Han menar att det intressanta är det som delvis överlappar med Bolognaprocessen. Det handlar om kundtillfredsställelse, kostnadsmedvetenhet, saker ska överättas i kvantifierbara mått, decentralisering, målstyrning istället för regelstyrning. Högskolesektorn är den sista skansen mot NPM. Landstingen och vården höll stånd länge, men NPM är tämligen integrerad där, nu ska det helt in i universitetet.

Fransson berättade en anekdot kring sin syn på en kursplan – som ett kontrakt mellan honom och studenterna. När han första gången efter Bolognareformen hade skickat iväg sin vanliga kursplan, fick han tillbaka den med massor av missnöjda kommentarer. Han undrar om vi som delvis arbetar med att implementera Bologna-reformen tänker på att vi förmedlar New Publish Management? Ja, säger gruppen, vi måste, men vi måste också problematisera. Vi vill ha det akademiska samtalet, skapa utrymme för reflektion.

Fransson menar at NPM blir boven för allt möjligt, men det är en del i en längre utveckling. Det som är nytt som är viktigt och tillför en extra touch är att det handlar om en förändring av identiteten. Vi gör om alla till managers, och därmed en del i styrningen.

Biggs och SOLO-taxonomin och delar av det innehåll som finns i många högskolepedagogiska kurser har ’kapats’ av NPM. Men röster ifrågasätter om vi hellre skulle gå tillbaks till regelstyrningen?

Fransson avslutar med att hänvisa till tre diskretionsformer. Diskretion betyder ’handlingsutrymme’ – man kan tänka sig det i form av en donut. Detta är något som jag förstod som resultat av hans forskning och handlade om tre olika förhållningssätt till vad professionalism innebär.

Det första handlade om lika behandling, att alla är lika inför lagen, t ex jurister. Ett professionellt omdöme fälls med ledning av rättsliga normer.

Det andra innebar reproducerbarhet . – ett professionellt omdöme ska vara likadant från ett fall till ett annat (medicin) Evidens. Gemensam nämnare för den första och andra diskretionsformen är att arbetets framgång handlar om att reproducera samma behandling i det enskilda fallet som i andra liknande fall.

Det trejde handlar om individualisering – Det professionella omdömet måste individanpassas (Socionomer, psykologer, lärare) Inom högskolan menade Fransson att tendensen är för alla att anpassa sig till det andra förhållningssättet, där medicin är förebilden. Han menade att Bolognaprocessen och NPM tvingar universitetslärarna mot 2.

Bok: Tillit eller förtroende för professionen, kommer att ges ut på Gleerups

Mats Benner – specialist på områdena forskningspolitik, universitetspolitik, organisation och ledning talade den 27 januari på Swednets forskningsdagar i Malmö. Titeln på hans seminarium var Hur skriver man en ansökan som beviljas? Tricks of the Trade

När Mats Benner började forskning inom detta område, under Carl Thams tid, fanns en någorlunda balans i systemet menade han. Substantiellt var det småsaker som hände under den tiden. Sedan dess har forskningspolitiken släppts lös, väldigt mycket till nackdel, där de tre uppgifterna skaver mot varandra. Hela idén med universitetet är i upplösningstendenser enligt Mats. ”Ve er som är satta att sätta tiden rätt” sa han med ett leende. Det ni som arbetar med pedagogisk utveckling gör är att försöka ’hela’ universitetet.

Sedan en tid tillbaka försöker  Benner nu söka sig tillbaka till frågan om vad ett universitet ÄR på lite olika sätt. Tricks of the trade, heter rubriken på detta seminarium, men när Mats tittar igenom sin log av ansökningar så är det en del toppar och en del dalar (naturligtvis). Därför tänkte Mats tackla frågan som en strukturell fråga, accompagnerad av personliga reflektioner.

Mötet mellan den individuella banan och forskningsmöjligheten är intressant.

Hur ska man förstå forskningsfinansiering?

Benner menade att det finns en pådyvlad professionalitet kring vad som krävs för att få forskningsfinansiering som inte fanns för 10-15 år sedan. Idag finns kriterier som lägger tyngdpunkten på vissa ord:

Track record – professionella evaluators

Genomförbaret/ feasability

Management

Branding

Cutting edge, både innovativt och excellent

Detta är tunga ord ur en finansiärs perspektiv, föreställningar om vad som är god vetenskap. Benner har ägnat sig åt att förstå denna logik, snarare än att ’leva den’. Ju mer man utvärderar, desto mer professionaliseras själva utvärderingsrollen. Denna grupp har vuxit i betydelse inte bara i andras utan också i sina egna ögon. I takt med att ansökningar och ’funding’ har blivit ett mer laddat område, har utvärderarnas roll förstärkts.

Sociologi och pedagogik var för ett bra tag sedan själva samfundet inom samhällsvetenskapen. Men dessa ämnen har i någon mån lösts upp och gått över i statsvetenskap och organisationsvetenskap. Det är ett fält som finns kvar och har vuxit som samhällsinstitution, inte minst högskolepedagogik. Problemen är ju inte mindre än de var för 30-40 år sedan. Så här finns ju egentligen förutsättningar. Nackdelen med att tillhöra ett fördefinierat fält är att man kan döma sig själv väldigt lätt ’ är jag en tillräckligt bra molekylärbiolog?’ Dock krävs en del saker för den odefinierade gruppen och därför måste vi tänka på hur finansiärerna tänker.

”Jag ger hellre stöd till en A-person med en B-idé, än en B-person med en A-idé” – detta menar Benner har uttryckts av någon inom VR. Detta är trick of the trade. Världen ser ut så här och många har tagit till sig detta. Vad man än må tycka om det.

En annan tendens är kollektiviseringen

Vad beror det på att man vill hitta forskningskollektiv istället för glada och idérika individer. Vi har hamnat i en marknadsideologisk ’visp’ samhällsekonomiskt, menar Benner – men inom forskningen har en planekonomisk dogm kommit tillbaka. Idén om att man samplanerar individer, forskningsprogram, stakeholders och därmed ska få ut något distinkt.

Forskning är alldeles för stort och för viktigt för att lämnas åt slumpen. Det är en skev konkurrens inom forskning eftersom det finns vissa föreställningar om hur det goda och rätta ska se ut.

Hierarkierna i den naturvetenskapliga världen är väldigt självklara. Man arbetar i team, eller är teamledare. Problem uppstår egentligen endast när grupper ska gå ihop. Den byråkratiska ytan av forskningspolitiken penetrerar vår värld. Forskningen är (och ska vara) konkurrensutsatt. Den positiva äregirigheten är att det är drivna personer också i den samhälleliga rollen. Men om man kommer från en kunskapsdomän som är obekväm med denna paradigmatiska förståelsen av vad god vetenskap är, och är under ’formering’ – hur ska man se på det här?

Goda råd till en utbildningsforskare är att ställa frågan:

Vad finns det för något att lära sig av den här typen av forskningspolitisk dogmatik? Den grad av icke-professionalism som präglade Mats egen utbildning är inte förebildlig. Vill du ha ett seminarium, så håll det. En exceptionell frihet och oansvarig inställning till vad man förvaltar. Detta ledde ibland till en lokal kult, en aristokratisk hållning i traditioner och arbetssätt, men samtidigt finns det något i målmedvetenheten som är bra att förhålla sig till. Hur skapar vi mekanismer för att arbeta fram till det som vi vill göra?

Är området politiskt/ ekonomiskt ’hett’`?

Det är inte svårt att lista 10 saker i högskolesystemet som är utmaningar respektive experiment? T ex autonomiutredningen som vänder upp och ner på allt.

Att följa utvecklingen och effekterna, t ex vad händer med lärarrollen när man har en så otroligt stark inriktning mot att detta är det sätt man skapar ’cred’? Utbildningen?

Hela typen av förståelse för hur förskjutningar i en ände påverkar vad som händer i andra ändan.

En kommentar från auditoriet var att man gör en nödvändig (men inte tillräcklig) aktivitet, att lägga ut kravet på högskolepedagogisk kompetens (BHU). Hur får vi detta med undervisning att fungera ändå. De flesta lärare går in med sin personliga auktoritet för att upprätthålla undervisningen. Där finns innovationskraften i vad vi gör finns.

Cutting edge: adaptiva försöken, framväxten. Man riskerar att låsa in vårt arbete i utvecklingsarbete istället för att också intellektualisera kring den. Poängen är att idealt tillstånd utan någon slags praxisbaserad erfarenhet blir det inte särskilt bra kunskapsutveckling.

Katarina Mårtensson: Vi och vår verksamhet befinner sig inom många olika spänningsfält, staten, universitetet, lärarna. Vi ska bidra till professionalisering av lärarrollen samtidigt som de lever i de här olika kriterierna som påverkar dem osv.

Skulle vara väldigt spännande att se vad som hände, konsekvenser för professionerna, att professionsutbildningarna skulle akademiseras. Forskning kring den beprövade erfarenhetens potential, är en idé.

Vi har en oerhörd mängd erfarenheter och kunskap som behöver systematiseras, fogas in i ett sammahang. Vad är ett universitet t ex? De tre uppgifterna. Håller Universitets historiska roll på att lösas upp?

Branda detta som en ödesfråga! Det finns en idé om hur det hänger ihop.

Igår var jag på en eftermiddags om anordnades av Karolinska institutets framtidsråd. Det var en TEDx-event (för mer info se http://www.ted.com/pages/468), och bestod av sex korta föreläsningar om kreativitet. Som helhet var det en inspirerande och intressant eftermiddag. Alla talarna (enbart män - man hade verkligen försökt få dit en kvinna - är kvinnor mer restriktiva med att framhålla sin kreativitet?) belyste ämnet från olika perspektiv; kreativitet i organisationer, kreativitet i hjärnan, kreativitet ur ett utvecklings och utbildningsperspektiv, kreativitet från ledningsperspektiv osv. Om man vill se föreläsningarna finns de på http://bambuser.com/channel/tedxkarolins...linskainstitutet

Först ut var Per Christensen, psykolog från Karlstad universitet, jag tyckte hans föreläsning var väldigt intressant. Han har skrivit om kreativitet i organisationer och hade undersökt hur vanliga människor är kreativa i sina organisationer. Han fann at kreativa grupper av människor använder okända 'solution spaces' - dvs inte självklar kunskap utan man går ett steg till. Inte så konstigt kanske. Men han undrade också varför det var så och när man frågade dem visade det sig att det var själva uppgiften som de fann intressant av en eller annan anledning, t ex att den påminde dem om något eller var relevant av en eller annan orsak. Hans slutsats var att det var fråga om s k intern motivation (intrinsic motivation). Detta är ju också något som vi försöker skapa i undervisningen, genom att skapa relevanta och spännande uppgifter för studenterna, finns större möjlighet för att studenterna är motiverade när de försöker lösa uppgiften.

Vidare hade han frågat ett antal VDar för stora företag i världen vad de tyckte om kreativitet. Han blev besviken när det visade sig att de ofta ville ha mindre kreativitet av sina anställda och drog slutsatsen att det handlade om att deras definition av kreativitet huvudsakligen fokuserade på att de vill ha stabilitet och inte kaos inom organisationen. Pers definition av kreativitet innebar att det handlar om:

nya, originella idéer

värdefulla idéer

handlingsbara idéer

Den sista, att idéerna ska vara handlingsbara är mer ovanliga och goda idéer faller ofta på detta.

Slutligen berättade Per Christensen om en studie där personer inom ett företag och personer ur allmänheten tävlade om vem som var mest kreativ. Allmänheten fick gå ut i sin vardag och identifiera problem, samt föreslå lösningar, och de inom organisationen fick under samma tid sitta i grupper eller hur som helst för att komma på nya idéer. Allmänhetens förslag och företagets förslag värderades sedan av några utomstående i relation till kriterierna ovan. Allmänheten vann överlägset både vad gällde originalitet och värde. Vad gällde handlingsbarheten blev det lika.

Istället för att hänvisa till intern motivation skulle jag dock tycka att det här har med själva sammanhanget, kontexten, att göra. Allmänheten finner problem i ett sammanhang och sammanhanget ger problemet värde på ett helt annat sätt än om man sitter i en organisation och så att säga tänker ut ett problem.

Frågor som man kan ställa sig efter denna föreläsning är då: hur kan vi inom universitetsvärlden skapa både sammanhang och relevans för studenter på bästa sätt, där de får vara kreativa, utveckla sin kreativitet och utmana den? Ja, man kan väl lungnt säga att undervisningsformerna måste designas så att man BÅDE får input och kan producera output. Att gå ut i verkligheten istället för att göra allt inom universitetets väggar är ju också centralt - men hur utnyttjas det sedan, alltså den erfarenhet som studenter får när de t ex varit i primärvåden eller i verksamhetsförlagd utbildning? Ger man dem i uppgift att vara uppmärksamma på vad som skulle kunna utvecklas och förbättras i det de är med om? -eller inte?

I Canada köpte jag boken Foucault for beginners. En perfekt bok att ha med sig på bussen och T-banan till och från jobbet visade det sig. Kontentan av hans fem stora verk finns summerade och beskrivna på ett lättillgängligt sätt. Jag minns att jag läste Foucault när jag pluggade sociologi i Lund, men jag måste erkänna att jag då inte fick tag på vad det hela egentligen handlade om. Nu däremot måste jag säga att hans tankegångar är otroligt intressanta, stora och intressanta!

Sammanfattningsvis så kan man väl säga att han ser samhället genom en lins där maktrelationer och maktutövande är centrala. Detta framträder framför allt när man tittar på vad som är normalt och vad som räknas som onormalt. Det innebär att det sätt som man ser på, och det sätt som man benämner något, säger något om vad man accepterar som över- respektive underordnat. Foucaults 1:a verk handlar om vad som anses vara 'madness', galenskap. När han studerat samhällets uppfattning av galenskap över tid från medeltiden och framåt visar det sig (så klart) att uppfattningen har förändrats. Det som är intressant tycker jag är att han återkommer till detta med galenskap igen och igen. Troligen har detta att göra med att han själv gick i psykoanalys och under perioder av sitt liv hamnade i händerna på 'vården' vad jag förstår.

I hans andra verk 'The Birth of the Clinic', blir det han skriver än mer intressant ur ett medicinsk-pedagogiskt perspektiv. Han beskriver hur sjukhuset och universitetet länge var två separata institutioner, något som förändrades efter den Franska Revolutionen, vad jag förstår. Då hade man återgått till att sjuka skulle behandlas hemma, och att ingen hade mer kunskap än någon annan och därför hade läkarna plötsligt ingenstans att lära sig bli läkare. Så småningom insåg man orimligheten i detta och universitetssjukhusen började växa fram. The birth of the clinic.

Här började man undervisa i sjukhusmiljö. Det blev vanligt att överläkaren tog med sig kandidater på sina ronder, där de fick lära sig i praktiken. Professorn i medicin fick mycket makt genom att han examinerade både patienter och studenter (examined). Samtidigt tog han en risk eftersom om han gjorde ett misstag skulle det ske framför studenternas ögon. Patienterna accepterar detta - ja de kanske dog, men i så fall för en nobel sak - kunskapens utveckling. I detta läget börjar också olika sjukdomar få olika kliniker. Sjukdomen är det som är intressant, inte individen. Ju ovanligare sjukdom, desto intressantare patient. Det spatiala utrymmet mellan sjukdomarna får betydelse och läkarens blick, 'gaze', undslipper inget.

Hur ser detta ut idag? Hur ser maktrelationerna ut i sjukhusvärlden och hur är den relaterad till den akademiska världen. På ett universitetssjukhus som Karolinska är det t ex självklart att överläkaren har disputerat - vetenskaplighet och expertis inom professionen ska gå hand i hand. Vad vinner man på detta? Nu föreligger förslag från KIs ledning att man ska kunna bli docent genom att uppvisa expertis vetenskapligt - pedagogiskt - eller kliniskt. Bra! Tycker många med mig. Gå från implicita strukturer till mer explicita, och ge erkännande för expertis inom pedagogisk och klinisk verksamhet som går hand i hand med vetenskapligheten!