Eftermiddagen ägnades åt parallella sessioner. Jag och Charlotte gick på ett spår som handlade om curriculum utveckling. Scott Reeves presenterade ett projekt som handlade om en etnografisk studie av undervisning och lärande i ’morbidity and mortality rounds’ (MMR). Efter att ha gjort otaliga observationer och intervjuer både med ST-läkare (residents) och deras handledare/lärare visade det sig att man hade ganska olika förväntningar och förståelse för vad dessa debriefingsessioner var till för. ST-läkarna tyckte att det huvudsakligen handlade om att lära sig innehållslig expertkunskap, medan deras lärare ansåg att det handlade om att visa hur man kan tala om död, hur beslut ibland får konsekvenser som är oväntade eller ovälkomna osv. Diskussionen handlade om detta kunde ha att göra med en ’hidden curriclum’.

Vid lunchen stötte jag ihop med en Irländare som blev väldigt intresserad när jag sa att jag kom från Karolinska Institutet. Han undrade om det stämde att KI har utvecklat en avsiktlig strategi att satsa på medicinsk pedagogik under de senaste 5-10 åren. Flera saker som pekade på detta var enligt honom att vi syns på AMEE konferensen, att vi syns i de medicinskpedagogiska tidskrifterna med publikationer och så klart: priset i medicinsk pedagogisk forskning. Jaa, sa jag – jag hoppas bara att den satsning som varit kommer att fortsätta, nu när vi har börjat få upp ångan och synas!

Finns det en strategi att bygga något som klarar att segla kryssa de sju haven?

Efter en kort fika var det poster-sessioner. Dessa presenterades i form av ’one-minute wonders’. Dvs varje presentatör fick 1 minut att göra reklam för sin poster, väcka intresse och säga något om vad den skulle komma att erbjuda. Detta gjordes i form av en vers, en film, musik och text eller något annat som fångade uppmärksamheten. Ett väldigt trevligt sätt att uppmärksamma postrarna på som jag tycker att vi ska kopiera till vår forskningsdag den 17 november.

Vid postersessionen gick alla till posterrummet och minglade. Jag träffade dels en kvinna, Jeannine Girard-Pearlman Banack, som hade en poster som hade titeln ’Purposeful Medical Education to meet the Social Responsibility of Medical Schools; it’s more than sending students into the community’. Hon hade bl a utvecklat en arsenal av lärandemål för studenter, där studenterna I början av varje primärvårdsvecka fick välja ett av fem varianter på lärandemål för fem olika övergripande lärandemål. På detta sätt fick studenterna mer flexibilitet och mer ägande kring målen. Dessutom tillgodogjordes behovet av progression, eftersom det visade sig att en del lärandemål var vanligare att fokusera på i slutet av terminen än andra. Jag ska skicka kopia på detta till Helena som är ansvarig för Primärvårdsstrimman på vårt läkarprogram.

Idag var vi på The Richard K. Reznick Wilson Centre Research Day.

2010-10-22

Keynoten var en kvinna från McGill i Montreal som heter Annmari Adams. Hennes forskning handlar om hur arkitekturen formar, eller kanske snarare interagerar med sociala strukturer i samhället, och hon ville framhålla betydelsen av att titta på historia, i det här fallet arkitekturhistoria, för att förstå våra nutida byggnader. Hennes poäng var också fokuserad på att använda arkitekturen som evidens, snarare än som instruktion eller förklaring till hur det ser ut runt omkring oss idag. Frågor som hon ställde sig var ’Vilka signaler skickar sjukhuset som byggnad till de som besöker det i fråga om under och överordning?’. En intressant jämförelse som hon gjorde var mellan sjukhuset och Titanic – i båda fallen handlade det om att de fattiga fick gå neråt, ofta ner i källaren, medan de rika fick gå uppåt. Dessutom hade hon ett genusperspektiv på hur byggnaderna ser ut och frågade sig ”Varför ska alla byggnader som byggs för ’kvinnliga saker’ (t ex barnafödande) se ut som stora villor, hem, medan andra byggnader kan ha ett helt annat utseende? (Domestic or institutional look).