Martin Ingvar, dekanus för forskning på KI, besökte den 17 nov vår forskningsdag och gav sin syn på medicinsk pedagogisk forskning. Här följer en sammanfattning av vad han tog upp. Hans egen forskning handlar om inlärningsteori, från molekyl till limpa, och har visat att färdighetsträning är medicineringsbar. Detta är exempel på att kunna ta teori från olika nivåer att ’spela samma musik’, som han uttryckte det. Inomvetenskaplig kunskap är intressant, men mellanvetenskaplig verksamhet ger ny kunskap och det är vad som blir tillämpbart i slutändan. Bara det faktum att man börjar tänka utanför sin egen låda skapar. Martin Ingvar är full av vrede över skolans utveckling i Sverige till att bli ett medelsegregerat land i OECD. Vi har gjort teoretiska felgrepp i designen på utbildningen i skolan, vilket finns att läsa i DN. Även om jag råkar vara dekanus för forskning är jag också engagerad i den andra huvuduppgiften: utbildning, sade han. Vidare menade han att en av de saker som är mest förvånande på KI är att när vi har så mycket resurser (mest i Sverige) så har vi gått från en andel på 30% till 45% genom internt konkurrenssystem för forskningen, MEN denna utveckling har dock inte haft en parallell utveckling i resultat inom ramen för utbildning. Med fasa har han sett den systemhotande vandringen åt varsitt håll utav de som förestår forskning och utbildning. Internationella förebilder och egen hållning och det som han läser in, är att våra lärare måste syssla med forskning. Man ska kunna forskningsmetodik om man ska vara lärare på KI. Exakt vad han menade med detta var dock oklart för mig.

Är man anställd på KI på senior position är man lärare, man har en vetenskapssyn som lärare, och man ska delta i grundutbildning med en modern ansats till hur man bedriver utbildning. För varje tjänst är det vetenskaplig och pedagogisk skicklighet som ingår. Alla ska ha en grund i detta. Om detta ska översättas i X antal veckor är mindre centralt för Martin Ingvar, möjligen kommer detta in i tillämpningsföreskrifterna. Denna syn är det som kommer att fungera som riktlinjer i framtiden. Man har gått isär – detta kan illustreras genom att språkbruket mellan forskningsintifadan och de Pedagogiska Khmererna har präglats av hög misstro. Misstron måste bort, detta är den agenda vi har. Dekanus för utbildning och dekanus för forskning har börjat få ett ordentligt samtal och dialog kring detta (något som inte förekom med den tidigare dekanus för forskning uppenbarligen). Det olika språkbruket har lett till att man inte har värderat instrumentet docentur och istället talat om ’excellens’, vilket har lett till en värdenihilism inom ramen för basalforskningen och en känsla för att man inte blir tagen på allvar när man gör kliniska undervisningsinsatser.

Vi (jag tror han menade ledningen vid universitetet) litar oerhört mycket på människors dedikation för vad de gör (undervisar). Därför ska man lägga värde vid detta, vilket har gjorts via docentutredningen. Anställningsordningen, meritportföljen och docenturskapet reformeras nu samtidigt vilket förhoppningsvis ska råda bot på alla problem, eller i varje fall en del av dem.

Strukturkravet har tagits bort, självständighetskravet tagits bort istället identifierbara adademiska insatser (= SKAPA NY KUNSKAP). Martin Ingvar har en pedagogisk uppgift att genomföra detta.

Vad är systemhotande med att gå skilda världar? en självbild av att vi har två kulturer inom KI. ”jaja det där är bara trams” säger vissa (t ex Berglins ’högskolepedagogik’ nedan).