Strävan efter särfinansiering kan vara förödande, att bli självfinansierad skapar attraktionskraft. Söka särpengar skadar medicinskpedagogisk forskning.

Vågar man tävla generiskt med andra forskare? Vågar man se sig som en generisk forskare? Vilken självbild har vi som forskar inom medicinsk pedagogisk forskning. Länka samman forskningen!, var Martin Ingvars centrala budskap, idag på forskningsdagen i medicinsk pedagogik.

Martin Ingvar, dekanus för forskning på Karolinska Institutet började efter en lång beskrivning av sig själv och sina forskningsmeriter komma in på centrala frågor för oss som sysslar med forskning i medicinsk pedagogik. Han menade att den forskning som KI kan tänka sig att sponsra är forskning som handlar främst om att utveckla utbildningarna på KI, framför allt de kliniska delarna av utbildningarna. Han gjorde dock klart, att om forskningen dessutom ska ses som att den har hög kvalitet rent teoretiskt, dvs bidrar till den teoretiska kunskapsutvecklingen, får man söka medel i konkurrens med andra via externa finansiärer. Självklart ska vi göra det MEN det är ju verkligen markant (och problematiskt) att en forskningsdekan uppenbarligen inte tycker att man ska ställa högre krav på den tillämpbara forskningen än att den ska vara just tillämpbar. Vem ska då bedriva denna forskning kan man fråga sig? Ska det vara vem som helst? Den som vill? Eller kanske är det utbildningsadministrationen som ska bedriva denna forskning? Tendensen att förlita sig på byråkratiska och administrativa strukturer för att säkerställa kvalitet kring processer som utbildning och ledarskap i högskolan tror jag är förödande. Det som skulle karaktärisera en professionell akademisk organisation med strävan att hålla hög kvalitet är istället ett forskande förhållningssätt till alla delar, både inom organisationen och vad gäller organisationens relationer till andra organisationer och nivåer i samhället. Dit har vi tyvärr långt.