Klockan 11 hade jag ett möte med Jodi Herold McIlroy. http://cre.med.utoronto.ca/JodiHeroldMcIlroy/tabid/107/Default.aspx

Klas följde också med och Charlotte hade ett möte med chefen för Continuing Medical Education. Jodi har jobbat mycket med OSCE och performance based assessment. Förutom forskare på the Wilson Centre, som hon varit sedan 1998, jobbar hon med utvärdering. Hon berättade att man på läkarutbildningen här nu för första gången ska använda integrerade OSCE examinationer för att komma ifrån ’silo-tänkandet’. Detta innebär att istället för att tala om för studenterna att ”nu är det en kirurg station, och sedan kommer en psykiatri-station”, man utgår från symptom (liknande de integrerande uppgifterna vi har på läkarprogrammet på KI). Det kan vara att stationen fokuserar på ’trötthet’ eller ’ont i magen’ osv. På detta sätt vet inte studenterna från början vilket ramverk som ska användas, och måste därför på ett annat sätt integrera sina kunskaper från olika fält för att arbeta med patientfallet. Naturligtvis finns det en balans och vetskap hos lärarna om att det egentligen är ett ’kirurg-fall’ eller ’medicin-fall’ osv, men det vet inte studenterna. Ett annat problem är förstås att även lärarna befinner sig i sina ’silos’ och har svårt att tänka utanför dessa. Hur kan man hjälpa dem att göra det? Integration är inte bara en fråga om i vilken ordning man organ   iserar olika ämnen, det är en process och handlar (väl?) om att syntetisera kunskap

En annan smart sak som hon berättade att man arbetar med är att de som skriver fallen för OSCE stationerna alltid jobbar i team med lärare från olika specialiteter och att de när de ändå skriver fallet, skriver två eller tre olika möjliga vinklingar på fallet, så att det blir tre olika fall istället för bara ett. Jodi tipsade om att titta närmare på Calgary’s curriculum, som tydligen har förändrats helt och fokuserar på patientens perspektiv, från den stund de går in på vårdmottagningen till de är tillbaks hemma.

Vi berättade för Jodi om att Anna Josephson håller på att utveckla Web SP (ett kanske missvisande namn, eftersom hon trodde att det handlade om videoinspelade patienter) som del i AT-tentan och kanske även att det kommer att användas i integrerande sluttentamen på läkarprogrammet. Tydligen är detta något man också arbetar med i USA för fullt, och hon rekommenderade att kontakta National Board of Medical Examiners (i USA).

En annan fundering vad gäller OSCE som vi diskuterade är när det är bäst att ha OSCEn, om den ska ligga sist i utbildningen eller ej. Här har dom den näst sista året, vilket sedan innebär att studenterna går kurser, s.k ’selectives’ för att utvecklas och lära sig mer i de områden där de var svaga.

Jodis senaste forskning handlar om vad examinatorer och kliniska handledare gör vid OSCE-bedömningar, men också vid VFU-placeringar. Här används MiniCEX ganska utbrett vid VFU-placeringar, dvs man utgår från ett antal kriterier som studenterna får återkoppling på eller bedöms utefter och som man ger dem godkänt och icke godkänt på. Dock visar det sig i hennes forskning att många bedömare, trots att man har kriterier, gör en egen bedömning efter egna kriterier först, och det är i själva verket denna bedömning som styr om studenten blir godkänd eller inte. Istället för att rakt av säga att ”detta är förfärligt” har Jodi och hennes doktorand försökt problematisera detta och funderar över om det som Kevin Eva talar om som ’subjektiviteten är inte bara dåligt’ är något vi ska tänka över. Är denna ’magkänsla’ hos bedömare faktiskt det som vi är efter, men som vi inte lyckas artikulera i ord och stoppa in i ett utvärderingsformulär och ha kriterier för? Vem använder vi som ’expertbedömare’? Är de experter på att bedöma eller bara experter på sin specialitet? Vad är de kvalitativa skillnaderna mellan en som är expert på att bedöma och en som är sådär bra på att bedöma kliniska färdigheter?

Slutligen talade vi om risken att ett så starkt fokus på Evidensbaserad medicin (EBM) har inneburit ett reducerat fokus på att låta studenterna själva konstruera sin förståelse av t ex basvetenskapliga förklaringsmodeller för att kunna förklara och ställa diagnos. När det ständiga sökandet efter ’ny kunskap’ och ’evidens’ fokuseras och de tekniska verktygen (Datorer, Iphones) finns att hjälpa oss att när som helst snabbt hitta denna evidens, förlorar vi det egna tänkandet? Hur måste vi som utbildar ha detta i åtanke – vad i djungeln av information ska vi fokusera på för att en sådan utveckling ska förhindras.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Den 24 september anordnades vid KI et SHERN-seminarium (www.swednetworks.se/shern) med Vicky Gunn från Glasgow University. Titeln var: Do research-teaching linkaging have anything to do with students’ working life? Vicky började med att hän...

Anne Mette Mörke, Aarhus Universitet, Center for Medicinsk Uddannelse är docent i medicinsk pedagogik besökte oss på Centrum för Medicinsk Pedagogik den 24 april 2012. Hon arbetar vid en forskningsenhet med akademiska tjänster där forskning och utbil...

Sedan Myndigheten för nätverk och samverkan i högre utbildning lades ner finns i Sverige ingen oberoende enhet som intresserar sig för att lägga tid, och resurser, på att problematisera och undersöka systematiska förändringar inom högskolan. Swednet ...

Hej,Jag har nyligen tagit del av rapporten 'Generell vägledning för självvärdering i Högskoleverkets system för kvalitetsutvärdering 2011-2014'. På sidan 11 i denna rapport ombeds utbildningarna redovisa Lärarkompetens och lärarkapacitet. Till min oe...

Swednetkonferens 5 maj 2011. Keynote: Björn Stensaker, Oslo Universitet   Pedagogisk utviklingsarbeid – fra individorientering til organisasjonsfokus?   Stensaker började med att berätta att han ursprungligen är statsvetare och organi...