Idag hade vi ett forskningsseminarium på CME om forskning inom pedagogisk utveckling. Vi jämförde två artiklar, dels en av min kollega Terese Stenfors-Hayes, som disputerar 27 maj, och dels en av Gerlese Åkerlind, en australiensisk forskare. Artiklarna handlar om lärares utveckling och pekar i samma riktning, och det finns flera artiklar som konkluderar i stort sett samma sak. Pedagogiskt skickliga lärare fokuserar på att förstå och underlätta studenters lärande. De ställer sig frågor kring vad det är studenterna gör som följd av undervisning och kursdesign och undersöker vad det får för konsekvenser i deras lärande. Om det verkar som att studenterna inte utvecklar den förståelse, kunskap, färdigheter och förhållningssätt som de strävar efter, försöker de hitta nya vägar att underlätta studenters lärande med.

Man kan ju fundera över hur det skulle se ut om docenturnämnd och rekryteringsutskott på högskolorna i Sverige, och inte minst på KI, skulle ha detta som norm för att anställa och befordra akademiker. Naturligtvis kan man inte förutsätta att alla lärare ska vara på 'skicklig'-nivån. Självklart är det helt ok att man börjar på novis-nivån, som oftast karakteriseras av att man är fokuserad på själva ämnet man ska undervisa om. Men vore det inte fantastiskt, för studenternas skull, om man sedan gjorde allt för att stödja dessa nyanställda lärare i att utvecklas till pedagogiskt skickliga lärare? Är man på docent-nivå borde det egentligen inte vara ett problem över huvudtaget, eftersom de flesta docenter jag känner har undervisat i flera, ofta många år.

En student som jag handleder inom läkarprogrammet på sin examensuppsats i medicinsk pedagogik tycker att alla studenter skulle lära sig om klinisk handledning inom ramen för läkarprogrammet. " Vi ska ju alla handleda studenter när vi väl är färdiga", säger hon. Absolut! Om man började tänka på kompetensutveckling med en bredare syn än novisens fokus bara på ämnet lite tidigare kanske vi skulle utexaminera pedagogiskt skickliga studenter redan på grundutbildningsnivå, eller i varje fall på doktorandnivå...hur skulle det se ut?

Jag funderar mycket på hur det kommer sig att Karolinska Institutet överlämnar så mycket av kontrollen och inflytandet kring kvalitetsarbete till olika centrala administrativa enheter och därmed tydligt lägger tyngdvikten vid ett byråkratiskt organisationsideal (Stensaker, 2006). Min kollega Maria, som jag lunchade med idag uttryckte det i form av skillnaden mellan kvalitetssäkring (quality assurance) och kvalitetsutveckling (quality enhancement), vilket det ligger mycket i. Om man fokuserar på kvalitetssäkring, kan man överlämna det till olika administratörer. Man kräver in olika rapporter, verksamhetsberättelser, och försöker med alla medel försäkra sig om en lägstanivå på kvaliteten. Alla ska kunna visa att man har tagit hänsyn till genus och mångfaldsfrågor, att man utvärderar sina kurser, att man examinerar studenterna på ett bra sätt. I bästa fall ska man även tala om vilka områden man arbetar med utveckling kring. Eftersom de som krävs på alla dessa rapporter och verksamhetsberättelser inte egentligen får ( eller tar sig) mer resurser för att utföra detta (extra) arbete, är det inte alltid som rapporterna egentligen speglar hela verkligheten. Många prefekter skriver nog dessa rapporter utan att tala med alla sina anställda, förankra eller tala om utvecklingspotentialen, uppföljning och progression i de initiativ som görs inom verksamheten. De vill kanske inte störa verksamheten med för mycket frågor (för det finns det ju heller inte resurser avsatt för). Det skulle innebära att man måste lägga tid på att diskutera verksamheten istället för att t ex planera och utveckla undervisningen. Alltså skapas en bild som bygger på några få personers uppfattning om verksamheten. Ibland stämmer de säkert ganska bra överens, ibland inte.

Hur skulle det se ut om man istället fokuserade på kvalitetsutveckling?

Min övertygelse är att man då skulle vara tvungen att överlämna frågan om kvalitet till de som arbetar med verksamheten (undervisning och forskning). Man skulle behöva betydligt färre administratörer centralt och börja fokusera på kompetensutveckling och professionalisering av de akademiker som är centrala för verksamhetens utförande och utveckling. Man skulle behöva våga tillämpa samma vetenskapliga ideal inåt i organisationen/ universitetet, som man använder när man tar för självklart att forskare är rigorösa, etiska och systematiska i sitt forskningsarbete inom olika forskningsfält. Man skulle behöva ge tid och resurser för att skapa en högkvalitativ lärande organisation på fler plan än bara forskningsresultaten. Man skulle behöva granska sina egna processer i allt från hur undervisning bedrivs, utvecklas, bedrivs till hur forskning och ledarskap bedrivs och utvecklas. Det är inte enkelt - men ett universitet som KI borde vilja våga. Jämställdhet, likabehandling, utvärdering, studenten och patienten i centrum osv, skulle bli föremål för kreativitet och idéer istället för krav på lägstanivån.